Susanna Alakoski | PEDAGOGISKA MAGASINET 2016.12.19
15818
post-template-default,single,single-post,postid-15818,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-13.5,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.4.5,vc_responsive
 

PEDAGOGISKA MAGASINET 2016.12.19

PEDAGOGISKA MAGASINET 2016.12.19

Utsikten från Münchenbryggeriet är magnifik. Solen vräker kristaller i Stockholms ström. Känslan är att alla är på jobbet första dagen efter semestern. Stämningen är uppsluppen, det är UHR-dag och det ska vändas och vridas på språk. Hur kan Universitets- och högskolerådet nå ut bredare och hur skriva så att fler förstår? Blanketter och annat. Jag är inbjuden att tala om social utsatthet, språkliga hinder och möjligheter. Inleder med att läsa en text av författaren Zadie Smith ur ett gammalt programblad till Pygmalion, Shaws berömda pjäs i vilken professor Higgins lär underklassflickan Eliza att tala och bete sig som en societetsdam. Zadie Smiths text om Eliza handlar om hur hon själv lämnade sin barndoms enkla röst och övergick till den ”engelska rösten”, alltså rösten hon trodde var nödvändig för att verka bildad. Men trots detta, när hon började på Cambridge trodde hon fortfarande att hon skulle lägga en sorts kunskap till en annan. Att hennes ”tvåspråkighet” skulle vara för evigt.Läs vidare här: http://pedagogiskamagasinet.se/vi-ar-vara-roster/