15255
home,page-template,page-template-full_width,page-template-full_width-php,page,page-id-15255,bridge-core-3.0.1,qode-page-transition-enabled,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-28.7,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-6.8.0,vc_responsive

Jag vet vad som angår mig.

När jag är ute på bibliotek, eller föreläser på skrivkurser, talar jag ofta om skillnaden mellan romanen, självbiografin och dokumentärromanen. Dokumentärt skrivande gör anspråk på sanning. Gör anspråk på tidskronologi. Det gör inte det skönlitterära skrivandet. Jag har heller inga sådana anspråk. Det jag däremot har anspråk på är mina erfarenheter. Dem gör jag ett stort anspråk på. Dem använder jag i skrivandet.

Jag vet vad som angår mig.

En författare bör ha ett litterärt uppdrag.

Böcker bör ha ett ärende.

En författare ska inte vara politiker, men en författare kan blottlägga samband som kan få politiska konsekvenser.

En författare måste tycka om ord.

Vill inte skriva den här boken.

Tänker skriva den här boken.

Skriver inte kronologiskt. Berättar inte kronologiskt. Minnet är inte linjärt. Hjärnan klarar inte av att tänka på det ena eftersom det andra är insyltat. Bokstäverna lider av skolios. Text bär emot. Språk skrittar, travar. En spång, en landsväg.  Pennan vägen ut. Bokstäver känner sig fram med tårna.