LAINA OCH FÅGLARNA

Av Susanna Alakoski i regi, koncept och bearbetning av Michaela Granit.

Föreställningen är ett sceniskt verk där flera historier korsar varandra – människan i ständig rörelse, förflyttning – platsen är tillfällighet.

Invandringen till Sverige har pågått i tusen år, säger Laina som forskar. Tara från Saddam Husseins Irak vill föra berättelsen tillbaka till mamma, som vid varje räd spelade dockteater för barnen. Tyska Belinda flyr andra världskriget, lever ett långt liv som hembiträde i Sverige, samtidigt återvänder hårfrisören Gustavo till Italien efter fyrtio år i Sverige.

Genom Lainas universum kryper världen in under huden, in i den nära familjeberättelsen om den sverigefinska familjen, med systrarna Laina och Linda, barnen Alba och Rick. Åsikter går isär, splittrar. Pappa Risto kämpar med att hålla ihop världens minsta släkt i Sverige.

Den 1000 åriga vandraren Tolir är dömd av Oden att skapa fred på jorden. Det är något fel på världshistorien, säger han, gränserna för rikena är som jojo-bantning, växlar i omfång allt efter den senaste byxlinningen och undrar om det var bättre förr.

Vem vet? Martallen vet att minnas. Det är rusningstid på den här planeten vi bor på. Vi måste hjälpas åt nu om människan ska beviljas fortsatt ansvarsfrihet.

”För tjugo år sedan fick personalen i klädaffärerna sätta prislappar på bikini. Nu sätter de bikinis på prislapparna. But well… oavsett världsläge, tid, vi drömmer, glömmer… och nu när rovfåglarna hackar på jorden och stränderna täckta av blodiga lakan… Åh, hur kunde vi, jag Tolir vikingasonen, vara så blind, under så många år…12,14,16,19,19 hundratalet? ”

En hyperaktuell föreställning som smärtsamt, humoristiskt kommenterar tiden vi lever i.

Laina och fåglarna trailer from Autonomfilm on Vimeo.

Pressröster:

”Sällan har jag sett en så här lyrisk, renande och samtidigt så skrämmande aktuell pjäs som Laina och fåglarna som för tillfället gästar Esbo stadsteater från Sverige.” 

”I berättelsen möts simultant världens flyktingar såsom finländare och irakier. Pjäsen är dokumentär men den rör sig som en mytiskt svängande och böljande berättelse om dem i tiden. Där omständigheterna kastade dem ut från deras egna verkligheter”. Kirsikka Moring, kritiker fyrtio år Helsingin Sanomat.

”Gripande, vackert, poetiskt… Som en röd tråd går gestalten Tolir, som dömts av Oden att vandra tills det blir fred på jorden. Denne odödlige viking har i tusen år försökt att mäkla fred. Zardasht Rad spelar denna figur som sätter dagens migration och krig i ett historiskt perspektiv som får publiken att vrida sig av skratt – och tänka efter.” Catarina Nitz, Eskilstuna-Kuriren

NYPREMIÄR ons 28 jun, kl 18:00 Vagnslidret Nynäs Slott, Tystberga/Nyköping

April i Anhörigsverige

”Jag minns att hungern gick över. Minns att blod var värre än ostädat. Minns att vi aldrig gjorde någonting. Minns ensamhet. Minns upptrappningen innan grälet. Tystnaden efter smällen. Jag minns att äcklig toalett var värre än äckligt köksgolv. Mammas knäckta revben var värre än pappas fittord. Polis var bättre än ambulans.”  

”Det är den av mina böcker som har varit svårast att skriva. ”

Susanna Alakoskis drabbande bok från 2015 i kritikerhyllad teaterversion! I dramatisering och regi av Monica Wilderoth på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Länk till Kulturhuset här.

Läs och se mer här: http://www.michaelagranit.se/lyckliga-slut/

Pressröster:

”glasklart, osentimentalt och drabbande”

”Susanna Alakoskis bok är ett brus av situationer och observationer, av statistik och förtvivlan, hat, självförakt, kärlek och raseri. ”Smärtan behöver ord för att övervinnas”, skriver hon med ett citat av Olof Lagercrantz.”

”Regissören Monica Wilderoth har ur de 400 sidorna konturklippt fram ett drama på halvannan timme. Situationer och repliker går runt i slingor, likt ett ljudband som barnet har gående inombords av undanflykter, lögner, anklagelser och utbrott. Spritens, drogens språk in i det oskyddade medvetandet skapar hjulspår för framtida avåkningar.”

DN, läs recension här: http://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/april-i-anhorigsverige-pa-kulturhuset-stadsteatern/

”Monica Wilderoth har  gjort ett stycke poesi om det som kallas ”medberoende”. Så det är sällan utlevande missbrukare vi får se, utan deras anhöriga, mest barn, som bär med sig missbruket i sina egna kroppar, i evighet, amen.”

”Här finns också en förundran inför dem som ”klarar sig” mot alla odds, och trots alla svek, allt hat som vi får ta del av, trots alla upprörda känslor, är det här en föreställning som oftare lyfter upp än tynger ner.”

SvD, läs recensionen här: http://www.svd.se/de-anhorigas-kor-vacker-hopp-i-sorgen

»Alakoskis bok blir stor teater«

»Att gestalta detta är att se sin publik och bry sig om hur vi har det. Vad mer kan man rimligen begära av en teaterföreställning?«

Aftonbladet, läs recensionen här

»Samspelt och intensivt vittnar de om uppväxtens skräck, oro, vrede, hämndkänslor och sorg men till sist också om förlåtelsen«

Expressen, läs recensionen här

»en angelägenhet för oss alla.«

Kulturnytt, SR,  lyssna på recensionen här

LYCKLIGA SLUT

Ett polyfont verk för 6 kvinnor, 12 öden som lyckas återupprätta ett inre rum, ett Requiem över de inre rum som gick förlorade.

Om styrka, mod och hopp.

Vad krävs för att bryta ett mönster? För att lämna ett destruktivt förhållande? För att få ett lyckligt slut?

När vi hör eller läser om våldet mot kvinnor står ofta maktlösheten i fokus. Men det finns andra berättelser. Om kvinnor som lyckats lämna någon som slår eller kränker, som de trots allt älskar. Lyckliga slut låter dessa kvinnor ta plats, deras öden berättas och flätas samman.

Lyckliga slut är baserad på antologin med samma namn (red. Susanna Alakoski). Regissören Michaela Granit och författaren Susanna Alakoski har tillsammans gjort bearbetningen från bok till föreställning. De möttes när Michaela gjorde den uppmärksammade uppsättningen av Susannas Svinalängorna och konstnärligt tycke uppstod.

Pressröster:

”Susanna Alakoski hör till de oumbärliga rösterna i den svenska samhällsdebatten. Det krävs nog en person med hennes integritet för att låta andra röster komma till tals.”

”Det borde ligga nära till hands att välja en dokumentär spelstil och låta texterna tala för sig själva, riktade rakt ut mot publiken. Michaela Granit har valt en annan form av nakenhet. De sju skådespelarna går i stället djupt in i rollerna och agerar som om det vore möjligt att dela deras erfarenheter.”

Det pågår i hela världen ett krig mot kvinnor. ”Lyckliga slut” gör inget försök att närmare förklara de mekanismer som får män att slå och misshandla, men den har en känslomässig verkan som räcker långt. Förfärligt långt.

Dagens Nyheter, Leif Zern

”När Susanna Alakoskis antologi Lyckliga slut blir till teater upplever vi berättelserna bortom löpsedlarnas rubriker om kvinnomisshandel. ”

”Lyckliga slut gör inte anspråk på att förklara mäns våld – varken det som riktas mot kvinnor eller mot barn eller mot andra män. Den gör heller inte anspråk på att berätta vad som sker med omgivningen om den misshandlade kvinnan berättar om sin situation – den nöjer sig med att säga att omgivningen förändras. Kanske överger för att det är alltför svårt att veta.”

Nummer, Astrid Claeson

SVINALÄNGORNA

Svinalängorna är baserad på Susanna Alakoskis roman

Produktionen var ett unikt svenskt och finländskt samarbete mellan fyra teatrar; Riksteatern Usi Teatteri i Sverige, Wasa teater och Blaue Frau i Finland. Föreställningen spelades för fulla hus både i Sverige och Finland.

Svinalängorna hade premiär på Wasa Teater 12 september 2009 och spelades fram till november och gick sedan direkt vidare på turné med Riksteatern i hela Sverige fram till våren 2010, då den fortsatte på turné i Finland. Föreställningen blev inbjuden till Tammerfors internationella teaterfestival, men kunde tyvärr inte delta.

Läs mer här : https://michaela-granit-f1yg.squarespace.com/svinalangorna