23 nov Att färdas väl – Tidningen PS!
Teverapporter från krigsområden. Leken pågår bland ruinerna. Barn spelar fotboll i bomkratrar, skratt hörs. Det ska mycket till innan barn ger upp. Det finns såklart gränser, svält är en sådan gräns. Men barn leker in i det sista. Barn vill leva, överleva. Detta tänker jag ofta på när jag får frågan om hur barn överlever en svår barndom. Kan dessa krigets barn bli lyckliga? Självklart kan de det. Men det beror på vilket samhälle kriget pågår i, också efteråt.
Krigen i våra liv ser olika ut. Om vi vågar ställa frågan ”hur har du det hemma?” till ett barn varierar svaren. Man har kanske psykisk sjukdom i familjen, pedofili, våld. Man är kanske fattig. Man har kanske sociala problem. Man får kanske psykiska problem av sociala problem, man kanske dämpar ångesten med sprit, kanske med tabletter, man kanske ökar dosen, man kanske tar en överdos, man kanske överlever, för att kanske hamna i ett ekorrhjul, som man kanske hatar, som man ändå måste springa runt och runt i. Att vara barn i detta ekorrhjul. Jag minns min barndom som ett evigt ekorrhjul. Jag sprang runt med mamma i handen, bort från fattigdomen, bort från våldet, bort från minnena från en efterkrigstid. Mamma kom aldrig ur. Men vid ett tillfälle: Jag slungades ur banan. Det var när mamma sa orden: Du behöver inte göra som jag. Inte göra som jag. Orden blev jazz, men också en musikgåta. Hur då?
Man har en olycklig barndom. Men leken pågår ändå. Ens mamma säger, du måste inte göra som jag. Man tror på henne, men vet inte hur man inte ska göra som hon. Man ger sig ut på en planlös resa. Den går som oftast rakt in i väggen. Nya ekorrhjul försöker dra in en. Men man vill inte bli en ”socialt död människa” som, allt tal om människovärde till trots, inte längre anses tillhöra den samhälleliga gemenskapen eftersom hon är fattig, kanske psykiskt sjuk, arbetslös. Man vill inte knuffas ut ur ”normaliteten”. Men man vet att det som är normalt är en samhällelig överenskommelse. Man ser att länder har dödsstraff för homosexuella. Man ser att här som där varierar det vad som är normalt. Och man är glad för att man bor i Sverige. För där är det normalt att kunna studera fast man inte har pengar, det är normalt att få en andra chans om man råkar ha en livskris som ung, det är normalt att kanske bli arbetslös en period i livet, det är normalt att ha det svårt och behöva hjälp. Man är glad att man växer upp när tiden är sådan: Man kan färdas väl med hjälp av välfärden. Man är tacksam för skolmat, skolböcker, tacksam för skolutflykter. Man är tacksam för att man går i skolan där barn från olika miljöer möts, för då får man vägledning till ett annat (möjligt) liv. Man är tacksam för komvux, för studielån. Man är tacksam för hyreslägenheter, tacksam för rättsäkerhet när f-kassan bråkar. Man är tacksam för a-kassan som håller en uppe en sommar när den psykiska orken lägger krokben. Man är tacksam för kommunala badhus, allemansrätt och billiga tåg. Man är tacksam för att det finns vandrarhem eftersom det inte finns en sommarstuga i släkten. Man är tacksam för Finlandsbåten som tar en till sitt historiska hemland. För neutraliteten eftersom den säkrar nya krigs frånvaro ur ditt liv. Man är tacksam för kommunal trafik eftersom man inte har råd med en bil, man är glad för att man vågar lifta, och man är tacksam för den där solidariska gesten, som en del människor bara har, som kanske delar ens historia, gesten som andra aldrig på djupet tycks kunna förstå, som handlar om att man skiter i mer pengar i plånboken om det innebär att vännen, grannen, systern, pappa också får det lite bättre. Man avstår gärna de där 200 kronorna, det är inte ens svårt. Man är ute efter att grundtryggheten för fler ökar, för det är då man mår bra, när ett du, ett jag och ett vi hejar på varandra. Men, man är hela tiden rädd för att tidernas ska förändras, att man ska tvingas bli sin egen lyckas smed, att det inte längre ska vara normalt att ha livskriser, att bli arbetslös en period i livet, bli sjuk. Att det inte längre ska vara normalt att ha det svårt. En dag vaknar man upp, och man tackar Gud för att man har haft tur, tur att växa upp i en tid, efter sitt barndomskrig, då sociala problem inte psykiatriserades. Man är tacksam för att man inte är barn på den tiden när framtiden var bättre förr.