DAGENS NYHETER 2020-09-27
15991
post-template-default,single,single-post,postid-15991,single-format-standard,bridge-core-3.1.5,qode-page-transition-enabled,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-28.7,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-7.5,vc_responsive
 

DAGENS NYHETER 2020-09-27

DAGENS NYHETER 2020-09-27

Ortens röster

Fick äran att sitta i juryn för Ortens bästa penna 2020. Vi läste cirka hundra texter. Totalt sju hundra sidor. Skrivna av ungdomar femton till tjugoåtta år. Prosa och poesi. Kombinationer. Hybrider. Såklart även språkinnovationer och fräcka nyord. Författarna uppvuxna i orter som Ronna i Södertälje, Lindängen och Rosengård i Malmö, Ersboda i Umeå, Ryd i Linköping, Brandskärr i Nyköping, Kronogården i Trollhättan. Göteborgsorter som Biskopsgården, Hammarkullen, Angered, Kortedala. Såklart kom en majoritet från Stockholmsorterna Husby, Rinkeby, Hagsätra, Jordbro och Alby. Men också städer som Kristianstad och Falkenberg.

Vi i juryn som själva är uppvuxna i olika hyreskaserner, några av oss i mindre städer, hamnade i flera intressanta diskussioner. Bland annat infann sig frågan vad orten är och om alla adresser duger. Ty en del gator och torg kan såklart aldrig tävla mot the real stuff: Rinkeby och Rosengård. Inte desto mindre upplever de flesta som växer upp i ett miljonprogram, oavsett antal höga eller låga hus, klasskillnader och social utsatthet på de gator vi står och går. Men att växa upp på ”blattegatan” i Ljungby, är det orten nog, värd utmärkelsen ”Ortens bästa penna”?

I arbetet med min bok ”Oktober i fattigsverige” samlade jag på förorters öknamn för att begripa mig själv och andra som hade vuxit upp i ett trapphus. Hört grannar yla genom väggarna. Skratta, gråta. Drömma, svära och snarka. Dessa sextiotalets funkisområden döptes med välvilja och stor omsorg. Ord som by och berg flätades in i områdesnamnen. De döptes till Lugnet. I mitt eget lilla Ystad bodde vi i Fridhem. I Malmö namngavs Rosengård efter vår folkkäraste blomma. Men många områdena tilldelades också öknamn. På biblioteket i Ronneby viskades i mitt öra att Hjorthöjden kallas för Lorthöjden. I Lund döptes ett bostadsområde till Nöden, tydligen ett den tidens enda judeghetto. I Härnösand fanns ett Pakistan, Pack-i-stan. I Luleå ett Lilla Chicago. Finska viken låg i Tensta. I Helsingborg kunde du besöka Gulaghöjderna.  Och på biblioteket i Göteborg fick jag en hastigt tecknad lapp i handen. Polisen kallar Biskopsgården för Boskapsgården. Och när tillräckligt många människor från Mellanöstern badade i havet i Limhamn så döptes denna badplats strax till Persiska viken.

Jag undrar, i dag?

När det återigen blivit möjligt att vara öppet rasistisk. Använda ord och språk bortom all värdighet.

Ortentexterna hanterar såklart förväntade ämnen som förluster, krig, flykt, rasism, droger, konflikter första/andra generationens invandrare, överlevnad och slitna bostadsområden. Men kidsen skriver lika mycket om hjärta&smärta, syskonkärlek, gårdslekar, tonårsdrömmar, gymnasie- och kaféhäng, längtan, osäkerhet, vackra minnen från forna länder, morfars historia, mammas oskrivna liv.

När vi skulle diskutera konstnärlig kvalitet löpte tankarna amok. Vad är konstnärlig kvalitet? Vem bedömer vem? Upprymd, upplyft, upplyst vände och vred jag på texterna. Så gott som alla handlade om något annat än det jag mött på de skrivkurser jag givit under snart tjugo års tid, privat och på folkhögskola. Aldrig tidigare har jag läst om två trappbarn som utvidgar den trånga lägenheten genom att flytta ut leken i trappuppgången, smyckar den till både vinter och fort. Aldrig någonsin har jag läst en text som utspelar sig på ett barnhem men som handlar om två gossars underbara natt under stjärnhimlen. Vad visste jag om dagen när barnet av mamma får beskedet att familjen ska flytta till ett land barnet aldrig hört talas om och inte förstår ordet utvisning? Vad visste jag om ordet merförsäljning och arbetstempot i dessa jättehus som pryder våra städers utkanter? Om att vara blatte/muslim och queer?

Ortens texter zoomar in och ut hela världen.

Ortens texter handlar om familjer i kris och utveckling.

I vardande.

I vardag.

De lyfter på tusen stenar.

Klär marken i opal, onyx och ametist.

Vidgar himlen och skapar röster vi så väl behöver när så många förvandlat människornas liv och erfarenheter till kvoter, kvantiteter och volymer.

Förvånansvärt många av dessa ortens skrivande barn studerar på universitet. De är blivande apotekare, läkare och litteraturstuderande. Vissa doktorerar medan andra är arbetssökande och psykiskt tilltufsade. En del texter var skrivna på imponerande, nästintill perfekt svenska trots att författaren bott i Sverige i fem år. Andra skrev på haltande svenska trots många år i landet. Men jag märkte hur ett udda språk också ofta fungerar som ett litterärt grepp. Jag läste och läste. Upptäckte hur språk bara är. Hur omöjligt det är att stoppa språkets utvidgning. Per Anders Fogelströms böcker om arbetarungdomar på Söder dök upp i skallen, där slangorden krävde en fyrsidig(!) ordlista som förklarade i dag våra alldeles vanliga ord som garva, brud, bira, hoj. Givetvis kommer underbarelse ord som guzz, gitt, brormor, makta att bli permanenta ord i svenskan med åren.

Så: vems och vilkas estetisk avgör? Vad hör våra olika erfarenheters öron? Vilka ögon läser, tolkar på förlagen? Jag kom att tänka på hur jag under femton års tid själv blev refuserad. Bland annat kunde man inte genrebestämma texterna. Tanken slår mig, om det var nu, när det finns fler sorters ögon och hjärnor som läser, hade mitt sätt att skriva tolkats på ett annat vis?

Vinnarna till ortens penna är korade. Men många fler hade förtjänat att vinna. Skulle jag vara förläggare skulle jag kasta mig ut bland dessa unga skrivande kids, leta, bjuda in. Ortens röster är Sveriges röster och utan dem står både språk och erfarenheter och stampar, och vi missar bästa guldbron mellan våra olika världar.

Susanna Alakoski

https://www.dn.se/kultur/susanna-alakoski-ortens-roster-vidgar-himlen-och-skapar-nya-berattelser/