23 nov EU – Radiokrönika
Mitt Europa – från början en synnerligen liten plats. Ett bostadsområde som bars upp av känslan, att närmsta grannen hade koll på vem man låg med. Men samtidigt så oändligt stort med närheten till Malmö, som med sitt Hennes & Mauritz var en Hufvudstad. Köpenhamn var New York, städer och länder än mer söderut; en fläkt av Afrika, och Afrika i sin tur, en exotisk frukt, bortom alla tidigare smakupplevelser. Västeuropa var andelslägenheter, Viva España och grisfester, brunögda killar och mitt i vintern; solbrända charterfamiljer. Men för mig var just detta Europa en plats som det var alldeles för dyrt att åka till. Obilburna som vi var, i min familj, och fattiga. Men känslan, av att bo nära Europa var viktig.
Om Europa var Spanien, Frankrike, Österrike för en del så var mitt Europa i hög grad Polen. De polska barnen var mina lekkamrater. Med dem fick jag inblick i andra kulturer, en mamma hade den tatuerade stjärnan på armen. Närmsta grannen var en tid den polska ambassadören. En sak jag funderat mycket över efteråt. Hur kom det sig att just den polske ambassadören hade tilldelats en diplomatlägenhet i en hyrestrapp? Och med Polenfärjan kom kepsarna. Det var fattigfolket från fattigöst som fönstershoppade efter stängning. De stannade utanför guldsmedsaffären, trånade. Hur märklig var inte vår del av Europa, för dem, tänkte jag när jag såg dem i kvällningen. Och jag kände igen mig. Hur märkligt tedde sig inte vårt liv i Finland i förhållande till vårt liv i Sverige? Trots stora likheter, det fanns avgrundslika skillnader.
Bygg bron – se den sprängd stod det på väggen när jag bodde i Malmö. Bron byggdes, sprängdes inte. Bron ersatte barndomens Köpenhamnsfärja, den flyttade onekligen Paris närmare Kåseberga. Det har sina fördelar. Ystad är inte längre samma småsinta småstad som när jag var barn. Och visst äger en del tyskar och danskar sommarhus i södra Sverige?
Men, mitt Europa är också Finland. De fyra krigen: inbördeskriget, vinterkriget, därefter fortsättningskriget, och till sist Lapplandskriget. Mina föräldrar var i tioårsåldern under två av krigen. Mina mor- och far- föräldrar genomlevde alla krigen. Det har såklart påverkat min historia och förståelsen för Europaprojektet.
Under 90-talet kom jag från ett land, som såg ett medlemskap i EU som den största garantin för fred. Men levde i ett annat land, där man såg samma medlemskap som ett hot. Aldrig tidigare har jag känt mig så kluven.
Jag minns att jag talade finska. Sedan minns jag att jag talade svenska. Kommer från ett land som alla i min släkt levt och verkat i, men som jag själv aldrig bott i. Ett land som idag för mig är gåtfullt. Nä, är inte hemma någonstans, men med åren känner jag mig allt mer internationell, och det är inte det sämsta.