23 nov Flismaskinsmassaker – Efter Arbetet
I mitt barndomshem fanns inga veckotidningar. Men ibland kom grannfrun med en kasse: Året Runt, Svensk Damtidning och Husmodern. Riktiga skiiittidningar som mamma kallade dem, men ändå kul att bläddra i då och då. Sedan återvände hon glupskt till böckerna.
Min barndom avslutades utan Min Häst och Starlet. Pengabrist var ett skäl, men starka argument, som verklighetsförvanskning var andra. Du ska int läsa sån skiiit, upprepade mamma, och menade det. Du ska läsa böcker. Och så blev det och jag har aldrig prenumererat på en veckotidning i hela mitt liv. Men jag har – med sant nöje – bläddrat i åtskilliga när jag besökt tandläkaren. Gillar känslan ”jag tror inte mina ögon”. Den uppstår bra i veckotidningsvärlden och i finansvärlden, där gubbar lönesätter gubbar, samt försvarar gubblönerna.
Befinner mig i huset med gamla nummer av tidningen Husmodern, åren 1923-1931. Tidningens ursprungliga syfte: Att lära de svenska kvinnorna hushållning under första världskrigets tid. Innehållet kom att handla om hemmets arbetsområden, hushållsekonomi, barnuppfostran. Utvecklades till en ordinär damtidning med allt större inslag av kändisjournalistik. Lades ned 1988. Nu heter Husmodern mer typ Allas, Allers och Amelia.
Bläddrar genom Husmodern lystet. Och tror inte mina ögon. Att det är sig så likt idag. Annonserna handlar om skönhetsmedel, föryngringsmetoder, tvål, mode, eleganta (obekväma) skor, trädgård, mat, vitare tänder, smalare midja, bättre hy, lägre vikt, kungligheter, kvinnans inre skönhet. Ovanpå det: utlandsreportaget, novellen och rebusen.
Åker ofta tåg, köper tåglektyr på Pressbyrån, dyrbara skogen står uppradad på hyllorna. Hur många inredningstidningar finns det, hur många fiske- och jaktblaskor, hur många brudlösnummer, kändiskåtblad, bil, båt, motor-leksaksmagasin. Hur mycket livstilsskog går åt varje månad, hur många hälsa&skönhetsträd fälls? Till vilken nytta, för vad är det tidningarnas chefredaktörer säger med sitt harmlösa damtidningsinnehåll? Alltså säger. Som man minns, som bildar, fördjupar, som förändrar vårt medvetande på djupaste allvar.
Så hamnar jag i en kort men välbehövlig diskussion med en vän angående ordet ”tidskrift”. Jag trodde att tidningar som Hus & Hem, Chic, Bike, Auto, Tara, Elle, Mamma, M-Magasin var veckotidningar, allt enligt hur dessa tidningar påminner om det som låg i kassarna som grannfrun bar hem till mamma. Men se nej, de är alla tidskrifter. Men tidskrifter i min värld är sådant som Bang, Socialpolitik, Sheriffi, 00-tal och Genus. Det är jag som har fel. Alla tidningar är tidskrifter. Ty en tidskrift är en periodisk skrift som skiljer sig från en dagstidning genom att inte komma ut lika ofta, och inte vanligtvis förmedla allmänna dagsnyheter, istället är de inriktade på ett ämnesområde (bilar, möbler, kvinnokroppar, sex, husdjur). Tidskriften finansieras av annonser, prenumerationer och lösnummerförsäljning. Svenskt tidskriftsutgivningsbevis kräver minst fyra nummer om året. Överbevisad på några sekunder. Och mamma har underklassundervisat mig igen. Kallat tidskrifterna för veckotidningar, skämmas får vi!
I mitt tillstånd av uppenbar okunskap Googlar jag ordet veckotidning enligt god gammal mammavokabulär. Och jodå, det finns, och där finns de allihop, veckotidningarna, månadstidningarna (alltså tidskrifterna) branschindelade. Så en tjusig tidskrift är exempelvis Laura (mode, skönhet, hälsa, resor, inredning) och Tara (den flärdfulla ytligheten och att få fördjupa sin kunskap om livet och människor) med sina kurer och sina kvinnoideal. Skulle tro att vi är många som behöver bildning. Men jag hade inte helt fel. En veckotidning är en tidskrift är en veckotidning. Och jag var kanske bara förvirrad av det upprop jag själv undertecknat för en tid sedan gällande kulturtidskriftens vara eller icke vara – bla bla bla – regeringen vill smalna av det nu breda kulturtidskriftsbegreppet, och i framtiden stödja tidskrifter med ”kulturell debatt samt analys och presentation inom de skilda konstarternas områden.” Vi som undertecknat tycker att förslaget är ett hot mot en viktig del av det offentliga samtalet. Sverige behöver (många) tidskrifter som tar sig an en djupare bevakning av angelägna samhällsfrågor.
Men, surt sa räven, till tidskrifterna räknas obönhörligen populärvetenskapliga tidsskrifter, livstilsmagasin och kulturtidskrifter. Föreningstidskrifter, branschtidningar, facktidningar. Laura, Mama, Frida. Suck, alla tidningar har inte ett sjukt bra innehåll fast de har glassiga pärmar. Alla tidningar förtjänar inte att skog skövlas. Och när jag läser Husmodern från 1927 önskar jag köra varenda jävla modern veckotidning, tidskrift, blaska, som fortfarande ger kvinnor råd om föryngringskurer, magringskurer utan diet och gymnastik, inre skönhet, ogrått hår, vägar till mogen frisk hy, smala midjor, vita tänder, korsetter, i en flismaskin. Hur kan det vara så samma när det gått mer än sjuttio år och vi fått tidskrifter som Bang, Genus, Femkul? Borde inte dagens chefredaktörer veta skillnad på feminin och feminism?