26 nov Komposterbar moppe – Efter Arbetet
Det är vår tidigt i år.
Jag försöker att inte tänka på ozonskiktet.
Jag tänker bara på ozonskiktet.
Och så går jag och letar efter fjolårets kepsar till barnen.
Håller förmaningstal om malignt melanom och försöker svara på åttaåringens fråga så bra jag kan: Mamma kommer världen att dö snart?
Maskarna rör på sig när jag rör om i komposten. Jag försöker att inte tänka på o-komposterbara saker. Jag tänker bara på allt som inte går att kompostera: minimotorcyklar, snabba vattenscoutrar, stora lyxmotorbåtar, studsmattor och flygplan som korsar den förrädiskt blå himlen.
Hur lever vi, tänker jag.
Varför finns det så många olika sorters väskor så att vi får en väskdebatt i media?
Vad har vi husdjur till?
Hundar ja. Har samlat på notiser om hundar ett tag. Det finns numera specialkost för hundar, specialkläder, reflexer (om det är mörkt) solglasögon (när det är ljust). Det finns ett hundöl framtaget, hunddagis, hundpsykologer, vovven har en egen företagsmarknadsplats där man kan köpa allt från hundscarfs, hundsmycken till djurkommunikation och healing på distans. Det finns en Sverigekarta för hundar och det finns hundjurister och hund-t-shirtar med rolig tryck.
Någonting har hänt. Och det har hänt på riktigt.
Vi kallar det för konsumtionssamhället. Vi kallar det för det postmoderna miljömedvetna samhället. Vi får idag råd i varje tidning för hur vi ska, bör och kan handla. Hur vi bör och ska leva. Klok påskmat, heter det. Undvik miljöbovar i påskmaten. Lev globalt men handla lokalt!
Ja, vi är överösta av information, nu. Men Harry Martinsson var före sin tid han. Han oroade sig för miljön redan då, på 60-talet. Då tyckte man att han var mossigare än mossan i norrland. Vi har bara ett jordklot, sa han. Och tänk så rätt han hade, har det visat sig efteråt… till och med Fuglesang säger att vi bara har ett jordklot, och han har ändå varit i rymden och letat efter fler…och Fuglesang säger att ozonskiktet är tunt, tunnare än han trodde. Som gladpack tänker jag. Ozonskiktet är som gladpack. Hur vågar vi hoppa på det så brutalt. Köra genom det gång på gång och utmana det så svårt?
Men, det är ju så gott med avokado. Och det är så roligt att göra fint. Och det är ju så kul att byta soffa. Det är mänskligt med förnyelse och det är svårt att äta svenska äpplen när man nu vant sig vid att kunna mumsa i sig stora kiwifrukter från Nya Zeeland. Och reser, det gör väl alla idag. Vi reser och reser och reser. Och vill man resa lite finare än alla andra skräpmänniskor så kan man resa och läsa och lära samtidigt. Lite mindre utsläpp då kanske, lite finare bensin i planet, känns det som i alla fall – vad vet jag?
Men var sitter grundbulten?
Alla tycks förtvivlat leta efter den.
Och varför är det så svårt att svara bra på en åttaårings enkla lilla fråga: Mamma kommer världen att dö snart?
Ja det kommer den. Så kan man ju inte säga. Man säger, nej min vän, jorden kommer inte att dö snart. Jorden kommer att leva länge länge till. Tills du är gammal, dina barn är gamla, dina barnbarnsbarn. Tills du inte finns längre, och ingen du känner. Nära.
Varför känns det mer som en lögn att säga så, än en tröst? Varför känns det som att jag går omkring och ljuger för mina barn hela tiden? Jag tror ju att världen håller på att gå under, jag tror ju att vi håller på att ta kål på oss själva, inte bara att några arter håller på att byta plats i tid och rum och att mossan i gräsmattan finns där för att gräsmattan mår extremt bra. Jag ser mossan regna ner varje dag när jag höjer blicken mot flygplanen som korsar mitt synfält i vårhimlen, när flygplanen bildar skira vita oskuldsfulla marängspiraler efter sig. Som faller ner i min gräsmatta – som mossa. Men jag kan inte säga det. Jag får inte. Min uppgift är att ge mina barn framtidshopp, framtidstro. Jorden kommer att leva länge till. För alltid. Oroa dig inte, lilla hjärtat.
Så kommer ett av mina tonårsbarn hem och pratar om att köpa moped. Då hör jag mig själv skrika: I VÅR FAMILJ KÖPER VI INTE SAKER SOM INTE GÅR ATT KOMPOSTERA! Och till min stora glädje ser jag att tonåringen fattar något. Och till min ännu större förvåning så har ordet moped aldrig nämnts som något annat än som ickekomposterbar materia efter det.
Bingo!