16 jan Framtidens krigsmuseum – Sveriges Radio
Det var både roligt och jobbigt att upptäcka London tillsammans med 25 femtonåringar. Bäst var Madame Tussauds – det tyckte alla. Vi poserade med Julia Roberts, Brad Pitt, David Beckham och den grymmaste av dem alla – Jack Sparrow – Johhny Depp. Benazir Bhutto stod där och såg så ensam ut tillsammans med Magret Thatcher bland de manliga världsledarna. Jag smög bort och klappade Benazir Bhutto på vaxarmen. Bra gjort Benazir. Så många män, så mycket religion och du gjorde det! För er som inte vet det, Benazir Bhutto var den första kvinnliga regeringschefen i ett muslimskt land.
Towern känner nästan alla till. Den urgamla kungliga borgen och fängelset mitt i stan som härbärgerar de åtråvärda brittiska kronjuvelerna. Jag såg mig automatiskt runt efter Robin Hood. Här är han, tänkte jag. Någonstans är han. För det fanns gott om uteliggare i London. Och då lurar alltid Robin Hood runt hörnet. De feta korparna vaktade över juvelerna.
Towern är ett stort spöklott och det är tur det. Så mycket brutalitet och vapen som historien har att visa upp. Jag var tvungen att sätta mig ner. Vilken kreativitet, vilken idérikedom. Tänk om världens klokaste män lagt ner, åtminstone hälften, av all denna fabulösa tankeförmåga på fredsaker istället för på krigssaker, på mat-och vattenlösningar istället för lösningar på hur man dödar bäst i grupp eller ensam. Hur kunde världen sett ut – jag flämtade.
Om Volvo tar fram en ny bilmodell varje år så tar krigsindustrin nog fram ett nytt vapen varje vecka. Då, på Towerns tid hette det; hjälmar, sköldar, livrustningar, klubbor, lansar, dolkar, knivar, pistoler, svärd, gevär och kanoner och krut. Till och med hästarna bar järnkläder. Och det fanns många olika sorter, av allt. Nu heter krigsvapnen granater, k-pistar, minor, markrobotar, jaktrobotar, klusterbomber, Jas-plan, stridsvagnar, missiler, kulsprutor, kemiska gasattacker, gasmasker, terrorism, kärnvapen och strategisk våldtäkt.
Min klassförälderkollega var fascinerad. Jag var förbannad. Historien handlar ju om precis det Virginia Woolf skrev om på trettiotalet – den handlar för mycket om män och krig. Och här gick jag runt och visade upp alltihop för ungarna. Hur skulle jag berätta för dem, att det fanns något annat också – barn, kvinnor, matvanor, vardagssysslor, svält, sjukdomar, och att det säkert då fanns samma krafter som finns idag. Som vill motverka krig. Sluta tillverka och sälja vapen. Jag ville samla barnen och berätta att vad jag vet så har aldrig två demokratiskt utvecklade länder startat krig mot varandra. Ville säga att det ju är det vi måste använda all vår idérikedom till – att skapa fred och utveckla demokratier. Ville fråga om de visste hur mycket miljöförstöring krigen bidrog till – för säkert är krigen den värsta miljöboven i världen? Ville ställa frågan – ur vilken sorts familjer rekryteras de barn som utgör merparten av de stridande soldaterna i världen?
Men vi gick runt. Runt och runt och monter efter monter visade upp krigsverktygen. När vi till slut kom ut i souvenirshopen ramlade vi över plastsköldarna och svärden. Precis sådana som mina barn har haft. Om några år, ser barnens leksaker ut som stridsvagnar då? Bär de gasmasker? Är knallskottsgevären k-pistar? Leker de krypskyttar och kastar granater? Våldtar de, som en lek?
Kolonialsystemet är slut. Det kalla kriget är slut. Det internationella samfundet förebygger, löser och återbygger i konfliktsituationer. Diplomatiska samtal pågår. Men krigen i Israel, Libanon och Irak rasar. Och på många många andra ställen. Hur kommer det sig att världen inte är mer civiliserad än så här? Hur kommer det sig att kvinnor och barn fortfarande inte finns med på krigsmuseerna, inte svälten, sjukdomarna, miljöförstöringen? Kanske vet vi mer om det svaret när Benazir Bhutto inte står så ensam bland världens politiska ledare på Madame Tussauds vaxkabinett?