16 jan Synd att karriärer bryter benen – Verka som andra bloggen
Ibland, när jag håller tal citerar jag den tjeckiske poeten Jaroslav Seifert för att lätta upp stämningen:
Jag ej en sorgens frände är
När sång jag hör, jag skrattar,
Men kärast är mig dock den stund
då ölglaset jag fattar
I andra sammanhang, när jag är på ett annat humör citerar jag dikten som står på väggen på en krog i Köpenhamn:
Här ligger Walt
Han odlade malt
Det var allt.
Två sidor av samma sak.
Alkoholen som en livets krydda och som livets för tidiga punkt.
I mitt barndomshem fanns det gott om böcker. Inte minst Pentti Saarikoskis självutlämnande dikter och Henrik Tikkanens gatusvit där han gjorde upp med sin borgerliga finlandsvenska bakgrund. Båda var fyllbultar, skrev sagolikt båda två. Man kom nära livet liksom. Jag slukade såklart böckerna, och lyssnade till vuxendiskussionen: Skrev dessa herrar så bra eftersom de var alkoholister? Det fanns, och finns ännu, en mytologi kring författar-outsidern som handlar om droger och berusning. Är inte spriten en förutsättning för den storartade metaforen? Så kan det ju vara, men det kan ju lika väl vara precis tvärtom. Ty myten har fått sprickor i kanten. Idag hör man till och med att terapi kan hjälpa en skrivande människa att skriva bättre, och inte nödvändigtvis sämre. Och denna ”outsidermyt”, var inte det en produkt av en manlig blick? Bröder ser bröder. Sällan har dyngfulla kvinnliga konstnärer varit attraktiva eller ansedda. Bröder har som bekant inte alltid sett systrar.
Det fanns även andra böcker i mitt hem, Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga var en av dem. Märta Tikkanen skrev öppenhjärtigt om livet tillsammans med en älskad fyllbult. En annan bok, Män kan inte våldtas ledde till kontroversiella diskussioner. Nu efteråt vet vi annat. Män kan visst våldtas, av andra män. Om Henrik Tikkanen skrev på fyllan, så skulle jag tro att Märta Tikkanen formulerade sina alster nyktrare än nykter. Också hon gjorde succé.
Som författare får man ibland frågan om hur, var, när man skriver. Om man har musik på, eller om det ska vara tyst. Sällan får man frågan om man behöver berusningsmedel för att skriva. Om jag fick den frågan, skulle mitt svar vara att jag skriver varenda rad spiknykter. För mig är nykterheten en förutsättning för texten. Har helt enkelt svårt att se hur man kan sköta ett jobb på fyllan.
Men det är nya tider nu. Visa författare bidrar till att pulverisera ålderdomliga stereotypa myter. I Per Olov Enquists Ett annat liv, den självbiografiska berättelsen (Augustpriset 2008) berättar han om sin alkoholism och de femton åren utan skrivande. Så kan det alltså också gå när inte korken är på. Hur många har drabbat av liknande skrivkollaps på grund av missbruk? Kanske Saarikoskis och Henrik Tikkanens bibliografier hade varit trippla om de inte pimplat vin och dött i förtid? Märta Tikkanen skriver ännu, och kommer just ut med en ny roman.
Marcus Birro är också en nykter alkoholist som är författare
Monica Fagerholm dito.
Benny Haag – nykter alkoholist, författare, skådespelare.
Se där, och fler finns, nyktra alkoholister, som skapar: Ulf Lundell, Susanne Reuter. Men ännu hör vi detta sägas: ”Jag är ingen drogromantiker, men skrev inte Ulf Lundell bättre när han söp? På hans första nyktra konsert hölls det visst upp skyltar där det stod: ”Sup Uffe”.
Men alla de som dog av drogerna då?
Är det inte synd att deras karriärer bröt benen?
Janis Joplin, Elvis, Cornelis Vreeswijk, Marilyn Monroe, Kurt Cobain, Jimi Hendrix, Billie Holiday och nu senast Michael Jackson?
Skapande handlar bokstavligen om liv och död för många konstnärer. Jag gestaltar, alltså är jag någon” skriver Bodil Lindfors i sin bok Att drömma i Finland, Essäer om passioner, skam och saknader. Jo, brister, tomhet måste ersättas med ord, formuleras. Och poet blir den som förlorat sin far tidigt, om man får tro en annan myt. Men en uppväxt i missbruk, som kan innebära en liknande förlust, föder uppenbarligen också författare. Det har den senaste årens bokflod vittnat om: Åsa Linderborg, Doris Dahlin, Lo Kauppi. Nobelpristagaren Herta Müller hade inte heller en toppenbarndom. Föräldrarnas äktenskap var olyckligt, fadern var alkoholist. Man undrar ju hur det förhåller sig, kan det vara så, att anhöriga till missbrukare blir författare oftare än missbrukarna själv?
Kan någon forska på saken?