16 jan Yrken som yrken går i arv – Sveriges Radio
Äntligen är den här. Den bejublade reformen om hushållsnära tjänster. Städa för 100 000 kronor om året. Dra av 50 000. Det blir billigare, bättre, det blir vitt, mer jämställt och det ligger i tiden. Det mesta ingår och du kan hjälpa dina föräldrar, fixa trädgården och sommarhuset. Du kan inte dra av för catering, men du kan dra av för matlagning i hemmet och du kan flyttstäda, och få hjälp med bankärenden och hjälp med att gå till vårdcentralen. De långtidsarbetslösa kommer att få jobb och samhället kommer äntligen att blomstra. Varför har vi väntat så länge med reformen som kanske kommer att revolutionera hela vårt moderna samhälle? Som kommer att göra så att vårt ”livspussel” äntligen faller på plats. Ja allt, precis allt kommer äntligen att falla på plats. Men varför jublar jag inte när så många andra jublar?
Jag jublar inte för det är svårt.
Onekligen. Jag lever själv ett medelklassliv och har förståelse för behovet av avlastning i vardagen. Jobbar ju så mycket. Min man jobbar ju så mycket. Och vi har båda drömt om avlastning. Jag har tom slagit numret till en städfirma, när tidsnöden och orken var som värst, men inte ens vit hederlig städarbetskraft klarade jag av att anlita. För jag lider av en spärrsjukdom. Och jag hittar inte spärrsjukdoms-botemedlet. Klarar helt enkelt inte av att släppa in någon i mitt hem för att städa åt mig. Fast jag själv extraknäckade som svart städerska i en tandläkarvilla under min studietid. Skulle jag anlita en städerska så skulle jag städa så mycket själv först, om ni förstår vad jag menar. Så fungerar spärrsjukdomen. Och jag skulle antagligen också hamnat vid köksbordet och ägnat timmar åt att intervjua städaren för att ta reda på varför hon valt städning som yrke, om hon haft andra drömmar innan städningen blev jobbet, och jag skulle förstås fråga hur hennes yrkeshistoria såg ut – om hon var första eller andra generationens städerska. Precis som man ju kan vara första eller andra generationens läkare, skådespelare eller journalist. Jag skulle intressera mig för vad hennes familj och släkt hade för yrken och så skulle jag ha frågat henne om vad hon hade för tankar om samhället och livet.
Jag känner flera kvinnor som har städat vitt och städat svart under hela sina liv. En del skulle nog välkomna reformen om hushållsnära tjänster. Andra skulle nog rycka på axlarna och säga att den nog inte gör någon skillnad. För om man arbetar som städerska vitt så kan man nog även fortsättningsvis dryga ut sin ganska låga lön svart. Och många skulle nog tycka att reformen var orättvis eftersom städerskorna såklart själva också behöver avlastning, för de jobbar ju också mycket och deras män jobbar ju också så mycket, men som vanligt skulle de inte ha råd att köpa avlastningen själva. Jag känner faktiskt ingen i städyrket som jag tror skulle ha råd att lägga 50 000 kr på trädgårdsarbete eller matlagning. Sommarhus är det faktiskt ingen av de jag känner i städyrket som har.
Och det är väl här min sko klämmer.
Typ mina kompisar skulle få komma hem till mig och städa. Avlasta mig och min man. Och sedan skulle vi få se Lena, Pirjo och Mario själv gå på knäna och då skulle vi skämmas för att deras ungar hade så trötta föräldrar när vi själva var så pigga och glada med våra ungar. Och det är det jag inte orkar – skämmas.
Jag skäms över klassamhället. Skäms över att det är en så liten grupp rika som har råd med avlastning och att det finns så många som inte har råd med just någon lyx alls. Vem smäller upp tälten på campingplatserna, vem har inte råd att åka på höst, vår och sommarsemester, och vem är det som äger husen på skärgårdsöarna som behöver städas? Vem städar och vem tar emot avlastningen? Vi kommer inte från det. Yrken går i arv. Precis lika lite som det är vita husets söner och döttrar som åker till Irak och gör militärmarktjänsten så är det regeringens söner och döttrar som kommer att ta servicejobben i städfirmorna.
Jag har en stilla undran – på vilket sätt gör reformen om hushållsnära tjänster samhället visare och mer mänskligt?