13 feb Modern analfabetism? – Ordfront februari 2010
Biblioteket var för mig en längtan. En fägring. Biblioteket var en plats jag inte vågade beträda. Än mindre besöka eller använda. Därför blev det aldrig en oas. Biblioteket var för fint. Det låg i anslutning till konstmuseet. Dit gick damer med fina kappor. Barn med fina skor. Innan man gick in var man tvungen att gå upp för en bred stentrappa. Alla på torget kunde se att man inte hade där att göra. Så jag stannade utanför. Några gånger var jag inne och nosade. Kände bokdoften, hörde sagostunden sorla. Gick genast ut igen. Hukade som spinkhunden utanför ICA. Kan ingen komma och hämta mig, ta mig med in! Så blev det inte. Biblioteket är en plats jag erövrat långt senare i livet.
Mamma slukade böcker. Hon var småstadsbibliotekets största låntagare. Utan finkappa. Utan förmåga, eller var det ork, att ta mig med sig. Jag ville inte heller, skämdes kanske. Skulle en sådan mor läsa så många böcker? Skulle jag, med sådana skor prata med en bibliotekarie? Och böckerna, kanske hennes enda vila från vardagsslitet? Ett vilorum, ett ensamrum? Hon kom hem med kassarna fulla. Hon måste varit den som höll igång bokomloppet. Läste allt, och ofta böcker som fick beställas. Hon gick i väntans tider jämt. Och när boken kom. En disträ mamma tittade upp bakom hårda pärmar. Trots min egna blyghet inför detta lärorum, mamma förmedlade att det fanns. Vi hade det i vardagsrummet, sovrummet, köket. Överallt: böcker. Och i böckerna, artiklar, recensioner.
Vi kom från ett annat land. Pappa kunde industrisvenska. Mamma talade svenska ganska bra. Men inte på det sätt att man läste svenska barnböcker, sagor. Vi hade två sagoböcker hemma på finska. Klassikerna. Och då och då finska Kalle Anka, Aku Ankka. Fanns det finska barnböcker på biblioteket? Jag vet inte. Kunde de beställas? Jag vet inte. Våra polska kompisar, vad läste deras föräldrar för dem? Orkade de läsa sagor alls? Vi hade alla föräldrar som var fysiskt utmattade när de kom hem från sina jobb. Inte en kväll utan att pappa somnade framför teven. Och hur skulle mamma orkat. I vårt hem förekom våld, riktat mot henne.
Min mormor var analfabet. Inte för att hon inte ville eller kunde läsa. Man kunde, i början av 1900 talet bli analfabet, på grund av för lång väg till skolan. På grund av avsaknad av kläder. På grund av resande lärare som aldrig kom till just din by. Man kunde också bli analfabet på grund av ensamstående mamma och sträng lagstiftning. Som min mormor.
Min mormor var analfabet. Jag är författare. Cirkeln är sluten. Nu går jag in och ut på bibliotek som vore de min gamla trappuppgång. Livet är allt bra konstigt. Tanken slår mig ofta. Skolbiblioteken som inte finns ute i landet. Hur många moderna analfabeter skapar vi just nu?