25 mar Barn i nio städer – Svt Debatt 2011-02-11
Det ska siffror till för att hamna i tryck. Vartannat barn med ensamstående, utlandsfödd förälder lever i fattigdom. Det ska vara en organisation som säger det. Rädda Barnen. Såklart kommer diskussionen att ebba ut efter några dagars skriverier, en frågestund i riksdagen. Om några år upprepas siffrorna, något justerade till dagens datum. Vem bryr sig?
De 220 000 barn som lever i familjer som har mycket låg inkomst eller behöver försörjningsstöd motsvarar alla människor i städerna Finspång, Falkenberg, Kristianstad, Lidingö, Ystad, Nyköping, Sala, Vännes och Lund. Inget att uppröras åt, om man ska tro Hanne Kjöller i Dagens Nyheter (2/2). ”Visst finns det armod”, men i andra länder har barnen verkligen inte mat på bordet eller mobiltelefoner.
I Vetenskapsradion tas forskning upp som sysslar med matematik, hjärnan och teknik. Väldigt ofta forskning om dinosaurier. Aldrig om social forskning. Vi lever osannolikt i en tid då social forskning fortfarande betraktas som tyckande. Känslor.
År 2010 var utlyst som Europeiska året för att bekämpa fattigdom och social utestängning. Det fattades inte pengar, temanummer, seminarier, konferenser hölls. Deltog själv på flera och skrev ett antal artiklar på temat. Nu är jag rädd att jag deltagit i något som sociala forskare benämner ”symbolpolitik”.
Jag har hört sociala forskare säga ”det går att lösa hemlösheten”. Har hört sociala forskare tala om hur barn i fattiga familjer utvecklas till små familjeekonomer. Har hört sociala forskare tala om hur social forskning år efter år vittnar om samma sak, nämligen att det är samma människor som ramlar in i fattigdomen, trots alla metoder, modeller och politisk situation. Det tar 137 år att bli skuldfri, sa Malin Widerlöv, bloggaren, med erfarenheter av hemlöshet och som har barn som är drabbade indirekt av henne egen fattigdom. Har hört sociala forskare tala om hur vi skapar system som kränker de människor vi är satta att möta. Men denna kunskap är ju inte dinosaurier. Hur skulle Vetenskapsradion kunna ge utrymme för något sådant? Hur skulle en finansminister kunna bry sig?
I tidningen Socionomen 2003 publicerade den dåvarande doktoranden Kerstin Hamreby artikeln Fattigdomsmodellen – ett instrument i social arbete i Socionomen. Hon refererade då till Rädda Barnens förra rapport om barnfattigdom. Ingen var intresserad av hennes metod, trots att hon i samma artikel förutspådde också det vi nu ser på löpsedlarna, hur barn felplacerats i särskolan. Vad hade inte Kerstin Hamreby haft att berätta för oss i Vetenskapsradion?
De flesta som växer upp med fattigdom reflekterar inte så mycket över den när den pågår. Inte heller jag gjorde det. Fattigas vardag handlar om att överleva nuet. Men fattigdom känns för oss som upplever den hela tiden. För att kunna reflektera över den behövs psykisk ork. Jag tror dock inte nödvändigtvis att man måste få det bättre ställt för att kunna berätta. De flesta människor har koll på sina liv och kan prata om sin livssituation, men på det ”egna språket”, om relevanta frågor ställs. Alltså, den som är fattig måste få berätta om sina villkor utifrån sitt eget liv. Det språket kan ju då vara att ett barn säger ”jag har inte råd att följa med på den dyraste skolutflykten” genom att alltid välja det gratisalternativ som erbjuds i skolan på friluftsdagen. Politikerna måste förstå dessa barns språk. Vetenskapsradion intressera sig för det.
I Sverige har endast tre Lex Maria tillkommit sedan incidenten 1936, då fyra patienter på Maria Sjukhuset i Stockholm avled till följd av en felbehandling: Lex Sarah (vanvård av äldre), Lex Bratt (Bofors, vapenhandel) och Lex Tommy (tvångsvård, missbruk). Hur kommer det sig att vi inte har ett Lex-barnfattigdom i Sverige? Eller ett Lex- föräldrafattigdom. Kanske inte möjligt förrän vi har fått ett Lex – hemlöshet, det som trots allt syns så tydligt på gatorna? Fungerar vår sociala tillvaro verkligen så här bra, trots Rädda Barnens återkommande rapporter om alla ungar som motsvarar befolkningen i städerna Finspång, Falkenberg, Kristianstad, Lidingö, Ystad, Nyköping, Sala, Vännes och Lund?
Viktiga frågor borde ställas till de sociala forskarna. Istället räknar vi poliser när bilar brinner.
Läste en rad som fastnade, tror i DN, att om politikerna läste skönlitteratur så hade de inte blivit tagna på sängen av Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. Det samma säger jag, fast om fattigdom. Skönlitteraturen har alltid vittnat: Moa Martinsson, Ivar Lo, Alexandra Pascalidou och nu senast Kristian Lundberg.
Diakonissan på ett av fattigdomsseminarierna berättade om sin vardag, hur allt har blivit värre de senaste åren. Allt. Och allra värst av allt: De fattiga människornas uppgivenhet. Det är inte lönt, det hjälper ändå inte. Att ta kontakt med sociala myndigheter. Ingen tolk, går inte att få en tid, man får inte sitta avskiljt längre och tala om sina problem. Gråtande föräldrar, man har inte råd med terminsavgifterna, inte råd med gympaskor. Maten det största bekymret, man köper gammal mat, tar sådant som affärerna slängt. Man blir sjuk. Man sparar på det man kan, till exempel elen. En lampa tänd i ett rum.
Familjen samlas där, barnen gör läxorna. Många är de som skuldsätter sig upp över öronen. Får livet förstört.
Läkaren i Tensta berättade om sin vardag: En familj, dottern har astma. Recept skriv ut. Frågan: Kan vi vänta en månad med att hämta ut astmamedicinen? Så här har många det i Tensta, sa läkaren. Skulle Vetenskapsradion vara intresserad av det?
Hans Swärd, social forskare, talade om hur välfärdens värdegrund har ändrats. Han uttryckte sig enkelt: Barnfamiljer vräks trots att barnfamiljer inte får vräkas. Ett tryggt säkert boende, liksom skolgång och sjukvård är en lagstiftad viktig välfärdstanke i Sverige. Så ser inte verkligheten ut. Och Vetenskapsradion talar om dinosaurier.
En annan forskare, Tapio Salonen, ställde frågan. Hur ska man förstå fattigdomen i ett välmående land som Sverige? Han hade gått genom de senaste tjugofem årens forskning, som i stort säger samma sak: Det har inte hänt så mycket.
En tredje Forskare, Gunvor Andersson: Barn far mest illa av att vara fattiga.
Fattiga ungar kan inte bjuda hem kompisar (skäms). Blir mobbade (inte tillräckligt fina kläder, saknar viktiga symbolprylar). Får svårt med vänskap (de kan inte bjuda tillbaka när de själva blir bjudna). Utvecklas till små familjeekonomer, tar ansvar när det är tomt i kylen, de avstår, väntar, avvecklar sig själv från fritidsintressen. Eller tar överdrivet ansvar för föräldrarnas ekonomi. Dessa barn halkar efter, får känslomässiga bekymmer.
De sociala forskarna påstår att vi lappar och lagar i trasiga system. De måste mena politikerna, att det är de som lappar och lagar och bildar nya sidosystem där välfärdstanken sakta men säkert läcker ut. Bryr sig Vetenskapsradion om detta?
En dag växer barnen som bor i Insektshusen i Rosengård upp. En dag minns de sitt Sverige. Så klart kommer något av alla dessa barn att bli så starkt att det lyckas skildra sin uppväxt. Min gissning är att den inte stämmer överens med socialminister Göran Hägglunds bild av Sverige.
Normalt tar det tio, tjugo år för människor att se effekten av ett politiskt beslut. Socialarbetaren ser effekterna av politiska beslut omgående. De ser hur socialpolitiska beslut får konsekvenser, hur politiken inte räcker till. Få som kan samhällsfrågorna så bra som just socialarbetarna. De lappar lagar ihop människors trasiga liv. Vad är det socialarbetaren ser idag?
Barn i slutet av föräldrarnas a-kassa?
Barn i slutet av föräldrarnas f-kassa?
Barn i slutet av föräldrarnas skitlön?
Barn i slutet av invandrarpolitiken?
Vad är det Rädda Barnens eviga statistik vittnar om?
Vilka problem är det vi har att lösa?
Det går att lösa sociala problem. Det påstår både socialarbetare och sociala forskare.
En socialarbetares viktigaste redskap i yrket är hennes människosyn. Det andra verktyget är socialpolitikens förutsättningar för henne att verka som socialarbetare. Det tredje och kanske mest angelägna redskapet är mod att protestera, och att försvara de människor hon är satt att möta.
Forskare har länge varnat för att medicinska diagnoser ersätter sociala perspektiv. Varnat för att man psykiatriserar social problematik. Det finns forskning som visar att arbetarklassens barn är överrepresenterade i diagnoser som DAMP och ADHD. Det finns mycket som talar för att väldigt många barn felaktigt har placerats i särskolan med diagnosen lätt utvecklingsstörning. En kurator i Umeå berättade hur hon redan på tidigt 90-tal blev vittne till att barn, som inte kunde svenska togs in i kala rum, ensamma med en psykolog, som ställde diagnosen lätt utvecklings störning. Om Vetenskapsradion hade intresserat sig för denna kunskap, då?
Detta drömlösa tillstånd som råder på sina ställen i Sverige, där ungar far illa, vandaliserar, bränner, detta våld, detta drivande, dessa diagnoser som ställs. Någon borde ställa högre krav på vad Vetenskapsradion sänder i framtiden. Eller visar det sig inte gång på gång, att de sociala forskarnas forskning har rätt?
Det går inte att trolla fram sociala verksamheter – det måste alltid finnas politisk vilja. Drömmer därför om ett förnyat socialpolitiskt engagemang, i vilket man anstränger sig för att förstå hur intimt social problematik hänger samman med fattigdom. Drömmer om att socialarbetarna, de sociala forskarna ska vara ledande i debatten. Använda sin kunskap, lägga sig i. Drömmer om modiga socialarbetare som vågar vittna, anmäla och försvara välfärdstanken.
Socialpolitiken är en färskvara. Den är alltså mjölk, och kan hällas ner i vasken. Den svenska lagstiftningen garanterar ett visst minimum vad det gäller sociala insatser. Men den garanterar inte skuldrådgivning, ungdomsverksamhet, boendestöd, kvinnojourer etc. med mindre att någon påtalar att den här typen av verksamheter är lagens mål och mening, att de ingår i välfärdstanken.
Sociala metoder i all ära. Men metoder i sig räcker aldrig, i synnerhet inte om grunden för de sociala problemens orsak kategoriskt missas, och vi har skrivande människor i maktpositioner som vilseleder problematikens omfattning och orsaker.