05 maj Tack för att du gav mig mod – DN 2011-04-29
Grattis Elsie!
På din födelsedag.
Jag måste berätta en berättelse. Ty allting börjar med berättelser. Som ung ville jag bli författare. Brukade räkna kvinnor och män i olika sammanhang. Det var för att behålla vettet tror jag nu efteråt.
Hur många manliga recensenter fanns det på kultursidorna, hur många kvinnliga.
Sådana saker.
Skitjobbigt.
Men jag behöll vettet, matematiken blev min räddning.
En gång räknade jag BLM (Bonniers litterära magasin). Kollade på måfå ett magasin vart femte år från ungefär 1940–1989, innehållsförteckningen. Fick bläddra fram till typ 1989 för att hitta två kjolar. I tidskriften 80-tal räknade jag snabbt ut att det nog inte var jag som var ämnad att bli en av de där två författarkvinnorna bland de där andra arton författarmännen.
Ja, det var bara att räkna, då såg man skillnaden.
Det är på skillnaden man ser det, sa min femåriga dotter en gång.
Så rätt hon hade.
Eftersom jag kom från undre nedre arbetarklassen hade jag dessutom förfärligt dåligt självförtroende.
Hur i hela fridens namn.
Att placera sig på listan för arbetarförfattare – fanns inte på kartan.
Men så fanns ju Elsie Johansson, livs levande.
Som skrev böcker.
Som jag ville krama under läsningen.
Ta dem och springa min väg ifall någon försökte sno läsupplevelsen.
Tiden gick, jag blev författare. Gjorde en antologi, ”Tala om klass”. I förordet skrev vi att vi på olika sätt ville fördjupa ämnet klass. Men det visade sig vara rena rama egenterapin att göra boken.
Bokidén föll med en person, hur skulle vi locka med Elsie Johansson?
Du skrev bokens längsta text. Jag ville inte ändra ett kommatecken. En fulländad text om att göra en klassresa. Den har kommit att betyda mycket för mig.
”Njaa – klassresa, jag vet inte … För mig har det snarare handlat om en kunskapsresa, en utvecklingsresa. Men det är klart att ursprunget, detta att vara född och uppvuxen i en underlägsen socialgrupp/…/ ”sämre folk” /…/ Kalla den klasstämpel då om du vill /…/ Nedärvd genom många generationer går den inte att sudda bort i ett nafs. Den finns i varenda cell av kroppen. Därav den starka känslan av Tillhörighet, att vara en länk i en kedja av framför allt kvinnor. Mödrar och förmödrar i långa, långa led som har försvunnit in i dimman, glömda, odokumenterade.”
Du skrev om ”hemmahörigheten”, ett varmare ord enligt dig, mjukare. Den ”gråtansvärda hemmahörigheten” som handlar om matvanor, handrörelser, klädstil, sätt att gå och klassresenärens ”ömkansvärda försök” att bete sig rätt i mallar andra stöpt.
Jag kände igen hela min släkthistoria i några få av dina penseldrag. Inte minst när du tecknade hur språket utgör klassmärket framför alla andra. Ordförråd, ordval, meningsbyggnader, uttal, artikulationen. Det underförstådda och halvutsagda som lever vidare på grund av gemensamma referenser.
”Å, om du visste hur hjärtat kan svälla och värka i mig av både ömhet och gråt när jag hör de gamla mammaorden användas och uttalas med full självklarhet! Som hänne och dänne, ovålig, misstycken, sterra ut och dorga på/…/.”
Vet du Elsie, ibland räknar jag även ut hur många alkoholister det finns i världen, narkomaner. Försöker sätta siffrorna i förhållande till insatser, lidande, kunskap.
Jag har också räknat ut vilka barn det är som är representerade i Rädda Barnens siffror som gäller för svensk barnfattigdom. 220 000 barn låter uppenbarligen lite i somligas öron. I mina är det jag och mina polare, fast då på sjuttiotalet. I dina ögon Elsie? Säker på att du också hade kunnat peka ut många av dessa barn. Hur deras liv blev.
De 220 000 fattiga svenska barnen motsvarar befolkningen i städerna Finspång, Falkenberg, Kristianstad, Lidingö, Ystad, Nyköping, Sala, Vännäs och Lund.
Vems ögon ser, vad ser ögonen?
Elsie, du talar om ett arvegods:
”Ränderna sitter djupt hos sådana som jag, och det behövs nog åtskilliga vet du, det är så mycket med det här så det går inte att reda ut och förklara – allra minst för den som inte har upplevt och inte kan veta och förstå just detta: hur det har varit. Och vad det har haft för konsekvenser i fråga om de hämningar och den bristande självkänsla som ofta överlämnats som tvättar i åtskilliga släktled innan de helt och hållet har blekts bort. ”
Jag brukar även räkna ut olika kvinnliga författares debutålder. Du var 48 år, Moa 43, Mary 50, Maja 52. Skulle tro att ingen av er fick den litterära stafettpinnen i handen precis. Men det fanns de som debuterade ännu senare, vid sextio.
Du dök upp som gumman ur lådan i din släkt, som den första som skrev böcker. Medvetet eller omedvetet skapade du dig det utrymme och den möjlighet som behövdes för att utveckla den för dig ”förvånande gåva” som du tycktes har fått med dig från födseln men som du inte kunde härleda. Som innebar att du ibland mådde så dåligt att du fick bli sjukskriven och ta tabletter för depression. Psyk. insuff. stod det på intyget.
Detta, att vara fattig och ha en talang.
Detta att inte få blomma.
”Det hör ju också till fattigfolkets villkor att dokumentation bakåt i tiden för det mesta saknas. När det gäller mina förmödrar och förfäder finns det av naturliga skäl ingenting efterlämnat i form av brevsamlingar, dagböcker, pianokompositioner, spröda små akvareller /…/ Inga biografier har skrivits över deras liv och inga runor har publicerats i tidningsspalterna efter deras död.”
Också jag är den första författaren i min släkt. Ja, man bor trångt, inget sparas, inte ens skolböcker. De få garderoberna behövs till annat. Men till skillnad från dig Elsie, som inte vet om det fanns en skapande ådra bakåt i din släkt, vet jag numera att mormor finns, analfabeten, som lärde sig att läsa och skriva genom bibelstudier.
Ett oskolat språk kan räcka till poesi.
Du skriver att du ”ambitiöst tagit över borgerlighetens livsstil med tillhörande attribut både vad gäller heminredning och fritidssysselsättningar”, ändå får du ibland lust att skrika med händerna för öronen:
”Ta ifrån mig denna brieost! ”
”Ge mig svagdricka och sill!”
I ”Att besegra fru J” (Atlas 2006) skriver Anneli Jordahl hur vi i Sverige saknar ett nationalepos likt finländarnas Kalevala, ”vars myter sitter i medborgarnas ryggmärg och spiller över på samtida berättelser och i konsten.” Men enligt Jordahl har vi i alla fall berättelsen om folkhemmet som vi ideligen återkommer till, ”likt en saga som berättas om och om igen”.
Och folkhemsberättelsen Elsie, den stafettpinnen är det du som räcker över åt oss som kommer efter. Tack för att du gått före mig, ut ur fattigstugan in i skrivstugan. Genom dig har jag fått ett sammanhang.