08 maj Svenskt Näringsliv vet ingenting om fattigdom – Expressen sid 4 2011-05-08
Vips, när kostymklädda män lägger sig i frågan om barnfattigdom blir barnfattigdomen ett argument att inte höja minimilöner. Vips, Rädda barnens rapport inte trovärdig. Vips vips, alla andra hakar på med sina hjärtefrågor i fattigdomsdebatten. Kostymer har aldrig egenintressen. De refererar alltid till objektiva studier och presenterar sanna siffror. Kostymen Björn Lindgren har dessutom svaret på gåtan: det som gör att människor undgår fattigdom är enkelt – arbete. Därmed röjer han undan inte bara sociala forskares kunskap och mina livserfarenheter.
Enligt många nationalekonomer speglar lönen hur produktiv en människa är.
Därför används speciella kriterier när lönen för en VD sätts.
Citat Rädda Barnen:
”Det är särskilt två faktorer som ökar risken att växa upp i en fattig familj: att ha utländsk bakgrund eller att leva med en ensamstående förälder.”
Vem är huvudsakligen ”ensamstående förälder”?
Med vad jobbar denna ”ensamstående förälder”?
Hur mäter man ”produktiviteten” hos ”ensamstående föräldrar” (läs huvudsakligen kvinnor) på arbeten inom vård, omsorg, utbildning och kultur?
Går samma mätinstrument att använda som inom annan produktion?
Kostymen Borg: kvinnor (läs ”ensamstående föräldrar”) ska arbeta mer och lägstalönerna ska sänkas.
Lägsta lönen är idag 16 070 kr/månad (Kommunal).
Visar denna lön verkligen på låg produktivitet för personal inom förskola, grundskola, gymnasium, äldrevård (fler barn – färre jobb, personaltätheten i förskolan sämre, 60 öre i höjd lön, tjugo år av försämringar, fler äldre)?
Vem är ”invandrarbakgrund”?
Var jobbar personer med ”invandrarbakgrund”?
Hört talas om jobben med skitvillkor, osäkra anställningsförhållanden, riskabla arbetsmiljöer, dödsolyckor, livrädda arbetare?
Hört talas om att folk jobbar men är fortsatt fattiga?
Där fattigdomen existerar beror den på arbetslöshet och utanförskap i utsatta grupper, säger kostymen Björn Lindgren.
Jag vet något om fattigdom.
Mina föräldrar arbetade.
Vi var fattiga ändå.
Vi var invandrare, levde på minimilön.
Båda mina föräldrar arbetade svart för att dryga ut kassan.
Alltid trötta.
Alltid värk.
Ändå åkte vi aldrig på semester.
Utsatthet, ja, utanförskap, visst. Men vi talade aldrig om vare sig arbetslöshet eller för höga minimilöner.
Fattigdom är att inte ha talan, inflytande. Att inte tro på att man kan förändra sin situation, att man inte kan få det bättre fast man jobbar. Det är att leva i armkrok med hopplösheten. Man är fattig, man jobbar för låg lön, man förblir fattig. Sådana upplevelser bygger inte ett socialt hållbart samhälle.
Att tala om fattigdom är svårt. Fattigdom är skam, psykiskt lidande. De flesta som växer upp med fattigdom reflekterar inte så mycket över den när den pågår. Fattigas vardag handlar om att överleva nuet
220 000 fattiga barn motsvarar befolkningen i nio ganska stora småstäder i Sverige. Alla dessa fattiga barn har föräldrar. Att tala om dessa individer i termer av marginell ökning är hånfullt.
Fattigdomen är och förblir en skuggbild för oss som upplevt den. Vi vet dess landmärken. Den är våldet på gatorna, den är stölderna. Fattigdomen är desperationen, uppgivenheten, den är misslyckanden i skolan. Ofrihet. Fattigdomen hotar, den begår ibland mord. För barn som växer upp med den heter den otrygghet, vräkningshot. Fattiga barn utvecklas till små familjeekonomer som tar ansvar för familjens dåliga ekonomi. De halkar efter, får känslomässiga bekymmer.
Fattigdom skapar drömlösa tillstånd.
Drömlösa tillstånd är farliga för samhället.
Min enda dröm som barn: Bort.
Normalt tar det tio, tjugo år för människor att se effekten av ett politiskt beslut. Socialarbetare ser effekterna av politiska beslut omgående. De ser hur politiken inte räcker till.
Vad är det socialarbetaren ser idag?
Barn i slutet av föräldrarnas a-kassa?
Av föräldrarnas f-kassa?
Föräldrarnas skitlön?
Vi bygger stall åt hästar.
Men människor bor på gatorna.
Jag drömmer om ett förnyat socialpolitiskt engagemang och att Sveriges sämsta ord – utanförskap – ersätts med det mer riktiga ordet desintegration, som ställer frågor om den breda samhälleliga tendens av upplösningen socialt, kulturellt, ekonomiskt, vi just nu beskådar i Sverige. Socialarbetare – vittna!