Författarens längtan efter lots – DN 2011-09-21

Men resten av världen då, fanns den där ute som en potentiell bokmarknad? Något jag inte alls tänkte på innan Augustpriset. Danmark hörde av sig genast, Tyskland också. Men vi är ju grannar, så det var väl nästan naturligt. Konstigare då med Donyangbooks i Korea. Vad kunde ”Svinalängorna” ge den koreanska läsaren? Hur skulle jag någonsin kunna veta vad där stod skrivet mellan de där blå bokpärmarna med en flicka med katt i månljus och människor som tittar ut i natten från något som påminner om ett hyreshus?

Gnäll suger. Det hände att jag längtade tillbaka till fikarummet på socialkontoret.

Har du skaffat agent, pyser det i dag lite varstans i branschen. Ordet agent kommer från latinets agere (sätta i rörelse, handla). Men syftar även på ett företag som säljer varor för ett annat företags räkning. Den litterära agenten assisterar oss författare vid kontraktsförhandlingar, men uppfattas kanske också som spionagent? Går främmande makt tillhanda, anskaffar, befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande (försvars) verk…

För femton år sedan fanns inte agenter i Sverige. Det fanns en ”foreign rights-person” på de stora förlagen och de flesta böcker hade en, åtminstone teoretisk möjlighet, att säljas vidare utomlands. Norstedts var först ut, och de andra förlagen följde efter. Numera skriver man agentavtal bara på de man tror ska sälja (Författaren nr 1 2011). Man gör en affärsmässig, rimlig bedömning. Är den här boken intressant för en utländsk marknad, kommer den att sälja? Urvalet är jättesvårt och besluten ligger ofta hos några få förlagspersoner. Samtidigt tycks agenterna självså sig i hela Europa.

När filmen ”Svinalängorna” visades i New York i våras i samband med ett Unescopris följde jag med. På samma flygplan fanns representanter från Bonnier Group Agency. Jag såg hur de flängde mellan olika möten med ett urval av böcker, åkte hiss upp och ner, skakade hand och redogjorde för ett urval av den svenska litteraturen. Såklart hade de ingen aning om hur många napp det skulle bli. Kanske inget?

Under den resan förstod jag hur litet Sverige är i förhållande till exempelvis USA med sina femtio delstater och trehundraåtta miljoner invånare. Försökte se ”Hummelhonung” i en bokhandel i New Mexico, ”Städerna inuti Hall” läsas av en Texashemmafru, ”Kniven i hjärtat” i händerna på en cowboy.

Nja, oddsen är nog ganska små för oss svenska författare att galoppera ut i stora världen. Vi kanske måste fejsa det? Och är utlandet alltid den bästa platsen att vara på? Om man säljs utomlands behöver man vara där för att behålla sin position? Då missar man kanske den lokala och inhemska viktiga läspubliken? På ålderns höst kanske man till och med missat båda arenorna? Och vilka böcker? Dagsfärskt blir fort inaktuellt. Det ska vara tydligt svenskt, men inte för svenskt. Litterär kvalitet räcker inte. Alltså, inte ens med blåsvart svensk kvalitetsstämpel når man Arizona. En bok måste sticka ut på rätt sätt, litterärt eller kommersiellt, den måste träffa.

Och samtidigt: vem vill inte se miljoner trilla in genom brevlådan? Till slut känner man sig som en idiot om man inte ringer den där agenten. Jag ringde. Kunde de sköta just utlandskontakterna, skaffa fler? Nej, det gick inte, agenten skulle ta hand om hela författarskapet. I princip skulle agent X09 läsa manus först, sedan vända sig till min förläggare/förlaget och förhandla om avtal och arvode. Kanske skulle Norstedts bjuda över? Men som författare har jag en relation till min förläggare. Han läser mitt manus, vi pratar, lägger upp tidsplan et cetera.

Relationer är viktiga. Mitt manus skulle bli en handelsvara snarare än ett bokmanus. Jag avstod, orkar inte ställa människor mellan mig och människan. Har hört andra författare resonera på samma sätt, men även annat. Anne Swärd som anses vara ”litterär författare” med modesta upplagor tjänar i regel så otroligt lite på sitt tidskrävande arbete på den svenska marknaden, att de utländska förskotten och royaltyn ändå blir viktiga inkomster (Anne Swärd är utgiven på 12 olika språk).

Ibland tänker jag att agenterna blivit så viktiga för att vi tillhör en alltid uppmärksamhetslängtande yrkeskår. Författare är ensamma människor. Arbetar på små öar med sig själva som bästa redskap. Mellan bokutgivningarna är vi dessutom ibland bortglömda och övergivna av förlagen som har fullt upp med de författare som är på gång med bok. Blir agenten jourhavande psykolog för den övergivna författaren? De är extremt trevliga, säger många. Ibland hör de av sig (vädrar pengar). De bjuder på dyra luncher, håller oss i handen när vi är ensamma, man kommer med i stallet. Agenterna spänner musklerna gentemot förlagen när man själv inte orkar, hotar, insinuerar och driver upp förskott.

Men agenter tar också betalt, femton–tjugofem procent av totalen. Dessutom, även hos agenterna finns det bestsellers, och är man inte det så riskerar man förr eller senare bli bortglömd där också. Vem blir jourhavande psykolog då?

Så jag är kluven. Hör att författare nu återvänder till förlagens egna agentgrupper, ibland efter flera turer hos olika agentbyråer. Också jag är kvar, men jag ska erkänna att jag har en tid avtalad hos en annan agent nu. Det går ändå inte att blunda bort de där femtio delstaterna och de där trehundraåtta miljoner invånarna. Lovar, i stunder av stark hybris ser jag faktiskt ”Håpas du trifs bra i fengelset” i händerna på varenda medborgare i Idaho, Utah och Washington.