Jag anklagar: lös hemlösheten – Kristianstadsbladet 2011 -10-29
1097
post-template-default,single,single-post,postid-1097,single-format-standard,bridge-core-3.0.5,qode-page-transition-enabled,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-28.7,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-6.9.0,vc_responsive
 

Jag anklagar: lös hemlösheten – Kristianstadsbladet 2011 -10-29

Jag anklagar: lös hemlösheten – Kristianstadsbladet 2011 -10-29

Vad hände? Jag skrev en krönika. Det rasslade till med en sällan skådad upprördhet på mailen, på facebook. Ämnet var hemlöshet.

”Vi bygger ett vidrigt Sverige.”

”Hemlösheten är en följd av politiska beslut.”

”Men varför bygger vi detta kalla samhälle?”

Jag anklagade regeringen för vanvård av människor och gjorde en lov kring den utmärkta lagstiftning som gäller för djur på länsstyrelsens hemsida. Vi får noggranna instruktioner hur vi ska gå till väga om vi misstänker vanvård av djur.

Vi mår illa av att se människor ligga på gatorna, inbäddade i sin egen smuts, frysa, tigga. Det ska inte se ut så i ett civiliserat samhälle. Skulden känns personlig, men det är den inte.

Begreppet hemlöshet kom till användning omkring förra sekelskiftet, betydelsen har enligt de lärda varierat men det har alltid orsakat konflikter och diskussioner. Så gör det tydligen även idag.

Beror hemlöshet på brister i samhället, eller är det individens eget fel, vad är fakta, myter?

Mycket har hänt sedan jag själv arbetade med socialt arbete under 80-talet. På den tiden såg man faktiskt inte hemlösa på gatorna, det fanns så kallad lågtröskelverksamhet för fattiga människor. Jag tycker att det var bra.

Under 2010 avslogs flera motioner i riksdagen om hemlöshet, bland annat Politik mot hemlöshet, Gustav Fridolin med flera (MP), Nollvision för hemlöshet, Emma Henriksson (KD), Krafttag mot hemlöshet, Börje Westlund (S). Motivering var bland annat att ”det redan pågår arbete inom de områden som motionerna tar upp”.

Alliansens egen Emma Henriksson (KD) är upprörd och skriver i sin motion:

”Antalet personer utan egen bostad har ökat i Sverige under de senaste åren. Mellan 15 000 och 20 000 personer beräknas vara hemlösa. Det finns hemlösa personer i 86 procent av landets kommuner, men problemen är störst i Stockholm.”

Emma Henriksson förespråkar en nollvision mot hemlöshet. Det gör även Börje Westlund.

”Det finns ingen typisk hemlös”, skriver Fridolin i sin motion.

Lundarektorn Per Eriksson och hans kollegor kritiserade regeringen i ett öppet brev om hemlösheten bara för en tid sedan. De tror också på nollvisionen.

Åren går.

Människor blöder på gatorna.

Oavsett historien, sittande regering har ansvar för Sverige idag, och de hemlösas situation behöver lösas. Jag ser det jag ser framför mig. Och framför mig ligger folk på gatorna och nu faller den första snön snart på isgatorna.

Jag googlar in på landets främste hemlöshetsexperts hemsida (Hans Swärd, Lunds Universitet) för att bilda mig i frågan som väckte sådan uppståndelse:

Vilka är de vanligaste myterna om de hemlösa?

En lång lista stirrar mot mig på skärmen:

Barn kan inte vara hemlösa i moderna utvecklade länder. De flesta hemlösa är psykiskt sjuka. De flesta hemlösa är tunga drog- eller alkoholmissbrukare. De hemlösa har själva valt att leva som hemlösa och vill leva så. De hemlösa har själva orsakat sin situation. De flesta hemlösa ”kan inte bo”.

Svaren vill vi kanske inte höra?

Minst 1 000 barn lever tillsammans med sina hemlösa föräldrar i Sverige. Studier i USA visar att många psykiska problem är betingade av att de hemlösa lever under en mycket pressad situation, de blir deprimerade och om de får ordnade förhållanden stabiliseras i regel situationen, de kommer i psykisk balans.

I USA visar flera studier att endast en på fyra kan sägas ha drogproblem och de inkluderas då ofta i gruppen med psykiska sjukdomar. En mycket liten minoritet har medvetet valt att leva i hemlöshet. De flesta hemlösa har blivit hemlösa på grund av orsaker de inte själva råder över; extrem fattigdom, arbetslöshet eller genom att de inte lyckas ta sig in på en bostadsmarknad som ställer för höga krav på dem.

Jag upprepar därför min J’accuse – regeringen har ansvar för att hemlösheten blir löst, ty, som de lärda i Lund påpekar: hemlöshet kan också bero på luckor i socialpolitiken eller att de hemlösa hamnar mitt emellan olika myndigheters ansvarsområden.