Människovärdet kapsejsar – Aftonbladet kolumn 2011-11-14

Men talet blev en sång.

Sången blev en dikt.

Dikten blev en dröm:

Att vi hjälps åt, vi som känner skräck. Vi hjälps åt, vi som känner sorg. Vi som känner ilska, vi hjälps åt nu.

Människovärdet i Europa håller på att kapsejsa. Och i Sverige går människor tandlösa som på trettiotalet.

Vår äppelkindade regering skapar system som kränker de människor de är satta att stärka. Vi måste hjälpa regeringen att förstå att den klöser folk i ögonen. Vi måste även för finansministern förklara att det inte går att leva på rutstäderskans lön i ett land med så höga elpriser. Åtta tusen kronor täcker inte ens värken. Vi måste kungöra för skolministern att det går talanger på gatorna som socialministern krypskjuter med sina sociala nedskärningar.

Läkaren skriker: Familjerna har inte råd med barnens dyra astmamedicin.

Diakonissan skriker: Familjer äter ur soptunnorna. Prästen skriker: Allt har blivit värre de senaste åren, allt … och de fattiga människornas uppgivenhet är det värsta, lägger prästen till i en sorgsen viskning.

Medborgare, vänner, drömmer jag.

Vi måste hjälpas åt med uppgivenheten. Vi måste hjälpas åt med äldreomsorgen. Vi måste hjälpas åt så att barnfamiljer inte vräks från sina hem.

Jag känner nattlig oro. Inte så mycket för innerstädernas medborgare. Inte för Nordeachefen. Inte för Filippa Reinfeldt och Beatrice Ask. Nej, min oro handlar om betydligt allvarligare saker.

Den handlar om att så många är så ledsna. Tandläkaren, bibliotekarien, dagisfröken. Lärarna är också ledsna.

Polisen skriker: Förstår regeringen inte vad som håller på att hända! Kuratorn skriker: Jag kan inte hjälpa dem som söker hjälp, men jag vet vad de behöver – de behöver pengar – och just detta det kan jag inte hjälpa dem med.

Min oro handlar om de fattiga som springer och springer, de sjuka som jobbar och jobbar. De ensamstående föräldrarnas trolleritrick med vinterskor. Den handlar om hur fattiga unga utvecklas till farliga vuxna på grund av sin desperation.

Socialarbetarna fruktar det värsta: en social detonation.

Det går en tid att hoppa över viktiga historiska skeenden. Man kan blunda för psykologin och människors sociala omständigheter. Man kan ignorera barns drömmar och enkelt skapa system som förstärker synen på människans olika intelligens och möjligheter. Man kan återskapa tjänare efter tjänare. Direktör efter direktör. Det är bara det, att någon gång då och då dyker en Moa Martinsson eller Zlatan upp och berättar att hungern smakar likadant vilket årtal vi än lever i. Och det är då det är natt, det är då sången, dikten, drömmen säger att vi alla hjälps åt så att landets talanger inte går förlorade i just denna vår tidsålder. Drömmen ljuder att människor får vara human beings igen.