Let’s Dance går på teve och jag går en buggkurs. Det beror på att jag som barn dansade tango med pappa som gled runt på strumpsockarna i vardagsrummet. Dansen fick en speciell plats i hjärtat och än i dag tar jag de chanser som uppenbarar sig. Nu, mitt i livet, kompletterar jag tangon, discon och magdansen med bugg.

Det är inget konstigt med kursen, tvärtom, i dansen tillåts vi mer än någonsin vara feminina och maskulina och vill vi inte så behöver vi inte bry oss. Vi ska ta ut könssvängarna, riktigt frossa i dem. Han ska bära på starka armar. Hon ska vicka på rumpan och när vi dansar lär vi oss att det är han som för och hon som följer. För en del par verkar det vara svårt, man ser att det finns män som är vana att följa och kvinnor som är vana att föra. Kursledarna programmerar om oss. I dansen är det han som för, punkt. Ganska skönt faktiskt.

Så långt, allt gott, och kursledarna är så bra och vi som går kursen har ju så roligt tillsammans. Och verkligen, kursledarna är några jäklar på att lära ut danssteg. Inte bara det, de är fenor på uppmuntran också. Vi kan inte klaga på någonting, förutom det där med kommentarerna, som ska göra så att vi förstår bättre?

Huvudkursledaren är en man. Stödläraren är en kvinna. Han är kort och har dansskor med klack, hon har platta sköna dojor. Han har jeans och t-shirt, hon tights och kort kjol. Vi som lär oss tittar hur de rör på sig och de förklarar. Vi nöter och nöter och vi gör framsteg. Efter några timmar har alla avancerat och stämningen är på topp. Vi lär oss ännu fler turer och svetten lackar och det blir paus och vi dricker vatten. Och vi dansar igen och när lunchen serveras äter vi glupskt och som kulmen på kalaset serveras vit fluffig tårta. Inget fattas. Men de där kommentarerna, som ska göra kursen bättre?

Och vi glömmer tiden och rummet igen och jag glömmer det onda knäet. Vi upptäcker att bugg inte alls är vad vi tror att det är, i alla fall är det inte de sågande skräckrörelserna vi lärde oss på dansbanan i småstaden. Bugg är sannerligen inte en takt och det är synnerligen inte några få steg.

Det hade varit en perfekt kurs om inte skrattet hade fastnat i halsen ungefär varje timme. Kursledarens kommentarer, riktade till männen, härstammade från fackföreningskursen, eller var det utbildningsdagen, eller medeltiden?

”Killar, luta gärna blicken ner, men inte ända ner i urringningen.”

”Killar, ni såg det bakifrån, vill ni se det en gång till?”

”Var har ni blicken grabbar … den stannar på väg ner till fötterna.”

”Hon luktar så gott … och då menar jag inte parfymen.”

Och så vidare x 10 timmar.

Det hade varit en perfekt kurs, om inte så många skrattade så gott åt skämten. Det hade varit en perfekt kurs om vi som inte skrattade alls hade hört av oss till kursledningens ledning efteråt, och tipsat dem om att ta ett snack med sin duktiga kursledare? Kanske skulle han blivit
en ännu bättre lärare utan sina plumpa skämt? Kanske hade hon – stödläraren – nästa kurs sluppit stå där i centrum och se så generad ut? Och kanske hade vi lärt oss bugga loss ändå?

Susanna Alakoski