21 maj Jag vet vad fattigdom kostar för den som ska bli människa – Dagens Nyheter 2012-05-20.
Det är världsboksdagen. Befinner mig i Jönköping. Jag frågar hur stor befolkningen är i den sluttande staden. Publiken synar varandra en stund och kommer överens om siffran 120 000. Rädda barnens rapport om barnfattigdom vittnade om 248 000 fattiga barn i Sverige. Jag hör mig själv säga att det är ungefär lika många ungar som befolkningen i Jönköping x 2. När publiken suckar lägger jag till: plus barnens föräldrar. Då blir det som befolkningen i Jönköping, Göteborg, Uppsala och Östersund.
Rädda Barnens senaste barnfattigdomsrapport skapade viss uppståndelse. Politikerna fick eld i baken och media rapporterade, en stund. Ska Rädda Barnens rapporter år efter år uppmärksammas för att snabbt glömmas? Ska fattigdomsfrågorna än en gång nonchaleras? Vad hindrar oss från att lösa problemen?
”Om du är fattig kommer du förmodligen inte att läsa mig, att läsa är överflödigt för den som känner lätt och konstant hunger.”
(Stjärnans Ögonblick, Clarice Lispector, 1977)
Ibland ser jag på världen som en genomrutten rutten plats, där tioåriga Hashi, fattigflickan på bordellen i Bangladesh, göds med steroider för att bli kurvig, för att kurviga och friska flickor är vad männen vill ha. ”Min bordellmamma tvingade mig att ta tabletterna. Hon slog mig och slutade ge mig mat, berättar Hashi.” (GP 30/3).
Ja, det är värre med fattigdomen i Bangladsh. Eller i Rumänien och i Bulgarien. Men vi måste likväl göra ett försök att förstå innebörden i Rädda Barnens svenska siffror.
Vad betyder fattigdom? Hur är det att växa upp fattigt? På vilket sätt påverkas du som människa?
Poesin formulerar ofta det samhället ännu inte vet, skriver Åsa Beckman i Dagens Nyheter (13/2) och lyfter fram Poeterna Johan Jönson och Mattias Alkberg som skildrare av en vardag med lågavlönade jobb och besök på socialförvaltningen.
”Både kritiker och läsare såg att det var socialt kraftfull dikt, men uppfattade kanske ändå inte fullt ut det vittnesmål den faktiskt bar på.”
I samma tidning läser Malin Ullgren Eija Hetekivi Olssons ”Ingenbarnsland” som en modern statarroman och avslutar med tanken, att boken gott kunde ”skapa en politisk debatt om fattigdomen i dag.” (1/2)
Aase Berg recenserar samma bok i Expressen ”Det är förstås fördomsfullt, och det finns många klichéer i den här boken, som till exempel den barnfattigdom jag har svårt att få ihop logiskt. Var man till exempel verkligen så fattig på två vuxenlöner vid den här tiden att man, trots boende i hyresrätt och bara ett barn att försörja, måste leva på svältgränsen? ” (1/2):
Aase Berg är ett exempel på hur grund förståelsen av modern fattigdomen är. Att inte förstå hur två arbetande människor med ett barn kan vara fattiga är det samma som att inte förstå hur svårt det kan vara att vara homosexuell. Trots att vi har lagar om både partnerskap och adoption. Att begripa fattigdom innebär att förstå hur den skapas av ett komplext nät av social- bostads- sjukvårds- skol- arbetsmarknadspolitik. Fattigdom handlar om finans- miljö- politik, om konstitution, EU, skatte- och kulturpolitik. Det vill säga de allra flesta politiska områden som hanteras av riksdagen.
Det kan vara så enkelt som att du är deltidsanställd med låg lön och kanske råkar ut för en cykelstöld, samtidigt som du råkar bli sjuk. Detta krockar med skolutflykts utgifter och en borttappad jacka eller ett busskort. Dina pengar räcker helt enkelt inte, hur du än vänder och vrider på dem. Och du har inga besparingar, inget socialt skyddsnät, som hjälper dig. Din sambo kanske är arbetslös sedan något år, ni har länge levt på små medel. Ni har kanske lånat av pengar tillfälligt, haft svårt att betala tillbaka. Resan utför går plötsligt så mycket fortare än du tror, och du kommer inte i kapp eftersom du kanske råkar ut för en rotfyllning. Kanske behöver ett av dina två barn glasögon, kanske dör en släkting och kanske måste du lägga ut utgifter på en resa som du inte planerat. Kanske har du börjat ditt liv fattigt, kanske har du aldrig någonsin haft en krona över att handla för, eller spara? Kanske har du aldrig pengar att handla på rean för, kanske har du tvingats köpa teven, soffan, mobilen dyrt på avbetalning? Kanske har du levt på socialbidrag en längre tid eftersom livet varit svårt och falluckorna många?
Varför misstror så många Rädda Barnens kunskap? Varför har en del så svårt att tro de litterära rösterna som beskriver modern fattigdom? Varför tas inte social forskning på lika stort allvar som annan vetenskap?
Många är de författare som tar sig an bilden av den moderna fattigdomen. Kristian Lundberg beskrev den självlysande i romanen ”Yarden”, om hur han arbetar som timanställd på ett bemanningsbolag i Malmö hamn, en sorts livegenskap som påminde oss om statarsverige. ”Jag slipas ner; fogas samman. Jag vet när jag skall tiga, förstår när jag ska tala.” Allt sedan ”Yarden” har Lundberg återkommit till sina erfarenheter av fattigdom, nu senast i Helsingborgs Dagblad (12/4).
”Ett barn som tidigt ställs på undantag, som levde han på stand by, i väntan på någonting annat. Jag vet hur det formar en människa. Man blir ett märkligt barn, fyllt med vuxna tankar om brist, tillhörighet, avsaknad. Man blir också oerhört lätt ett barn fyllt av vrede.”
Precis som Lundberg vet jag något om vad fattigdom gör med människor. Jag vet något om vad fattigdom kostar för den varelse som skall bli en människa. Precis som Stig Dagerman, Moa Martinson visste, som Elsie Johansson, Alexandra Pascalidou och nu senast Zlatan vet. Som Johan Jönson vet:
och fattigdomen.
som verkar oavbrutet. dygnet om.
i vaka. dvala.sömn. i tystnad.
som andning.
som förhindrad andning.
Min barndom var fattig. Minns hur det fattades. Pengar, kläder, omsorg. Bristens närvaro vid frukostbordet. Hur jag saknade skor, saknade gympakläder, pengar till tivoli, cirkus. Till skolresan, till födelsedagskalaset. Hur kronofogden tog teven (han väntade till efter julafton), hur han återkom och tog dammsugaren. En enda gång gick jag på bio under min uppväxt. Hemma hos oss hade vi inte tandkräm. Såklart fick jag stora hål i tänderna. Vi sov i lakan från Lions, möblerna var trasiga. Jag kände mig ful och försökte sy egna kläder på syslöjden. Ingen bil, ingen cykel, aldrig semester. Minns timmarna på den ensliga gården, längtan efter en matsäck vid en heldag på stranden. Magen som ibland skrek av hunger.
Mina erfarenheter handlar om samma skit som sociala forskare, diakonissor, lärare ser drabba barn idag. Det handlar om samma fattigdom, samma ensamstående föräldrar, samma utlandsfödda familjer, som bor i samma politiskt övergivna områden, där motorvägarna går utanför barnrikehusen och där inte medelklassen har några ärenden att uträtta.
Det finns olika sätt att mäta fattigdom. Man kan definiera den enbart utifrån ekonomiska resurser, disponibla inkomster. Man kan också tala om relativ fattigdom vilket betyder att man mäter fattigdom i förhållande till hur stora tillgångar andra har. I EU används den här metoden för att mäta och jämföra fattigdom i olika länder. Man kan också utgå från marknadsekonomins viktigaste löfte till människorna: frihet, valfrihet. Saknar jag valmöjligheter (på grund av pengabrist) är jag alltså fattig?
För att någotsånär reglera samhälles fattigdom ger man ”ekonomiskt bistånd” som är kopplat till myndigheters bedömning av begreppet ”skälig levnadsnivå”. Sedan 1998 regleras detta på nationell nivå genom riksdagens årliga justeringar. Socialbidragsnomens relativa värde har minskat eftersom den reala ökningen av disponibla inkomster som de flesta hushåll fått, inte kommit dem till del som står längst ner i fördelningspolitikens trappa.
Det blir så mycket mer obarmhärtigt i dag när den enskildes värde bygger på förmågan att konsumera, och när det som nu råder massarbetslöshet uppstår en ny underklass av människor som inte kan fylla sin roll i köp-sälj-kedjan. Man kan tycka att det är ett lyxproblem i jämförelse med 1800-talets fattigkvarter där folk svalt och ohyran krälade med det är likväl en realitet i dagens samhälle. Men mitt liv måste jämföras med de liv jag ser och har runt omkring mig, inte med ett land och med människor i i södra Europa. Inte går jag och tänker på skolbarnen i Bulgarien när jag går till skolan i Örebro.
Barn far mest illa av att vara fattiga, menar Gunvor Andersson, professor emerita i socialt arbete vid Lunds universitet. Man kan säga att de bär sina föräldrars brister på sina axlar. Och att föräldrarna bär samhällets brister på sina. Är det detta Aase Berg med flera inte förmår att se?
Det finns inte något officiellt begrepp i Sverige som heter barnfattigdom. Ändå vittnas det om den när jag frågar olika yrkesgrupper, hur de märker av fattigdomen i sina yrken. De flesta svarar omgående.
Läraren: Det finns inget att berätta efter sommarlovet.
Baskettränaren: Våra killar kan inte samtidigt köpa sig ett par träningsskor och betala en anmälningsavgift. De kan inte åka med på cuper, och om de åker med så har de inte pengar till maten. Vi har killar som alltid blir ”sjuka” inför aktiviteter som kostar extra pengar.
Läkaren: Föräldrar frågar, kan vi vänta tills nästa månad med att hämta ut receptet?
Förskoleläraren: Föräldrar har inte råd att köpa glasögon till ungarna.
Socionomen: Ungdomar från fattiga familjer samlar burkar och städar gator för att ”jobba ihop” pengar till resan som fritids ordnade. Krigstraumatiserade familjer på nio personer som bor i en tvåa, med ohyra.
Och så vidare i all oändlighet. Det handlar om att sakna kläder, skor för rätt årstid, bo trångt, om att leva med skitmöbler, inte ha råd att byta ut trasigt, att leva med ständig oro, att föraktfullt kallas för ”white trash” (skräp) av människor som inte förstår hur man lever. Det handlar om att inte bjuda hem kompisar, om att sjukskriva sig skolutflyktsdagen, om att leta efter mat, äta gammal mat. Det handlar om att inte kunna söka kunskap som andra eftersom man saknar dator, att inte kunna utvecklas, det handlar om att vara rädd, inte äta frukt.
Är det detta fattigdomsskeptikerna inte förmår se? Eller barn- och äldreminister Maria Larsson som slog sig för bröstet i SVT:s Aktuellt (14/3). ”Barnfattigdomen har halverats i vårt land jämfört med 1997 och till idag.” I en uppföljningsartikel i Svenska Dagbladet (23/3) dömde sociala forskare ut hennes sätt att räkna. När forskare går genom de senaste tjugofem årens studier kommer de snarare fram till att det inte hänt så mycket. I stort sett samma grupper åker genom samma gamla slasktratt.
Från och med 1998 har socialtjänstlagen ändrats för att stärka barnens ställning. Ändå lär jag mig ett nytt skräckinjagande ord år 2011: Barnvräkningar (DN 24/12). Barn vräks alltså från sina hem, trots att barn inte får vräkas. Och orsaken till vräkningarna är i de allra flesta fall ekonomisk. Det rör sig i stor utsträckning om resurssvaga hushåll med ekonomiska problem.
Att vräkas från sin bostad är en av de mest omvälvande händelser en människa kan råka ut för. Hur ska du som liten förstå att du inte kan bo kvar hemma? Hur ska du få tillit till samhället? Vad händer med de barn som lever med hemlösa föräldrar?
Det finns fattigdomsforskning, hur kan den vara så osynlig?
Varför hör jag inte politikerna referera till den?
Agera.
Fattiga ungar utvecklas till samma små familjeekonomer nu som då. De tar ansvar för när det är tomt i kylen, avstår, väntar, avvecklar sig själv från fritidsintressen. De skäms. Blir retade (fula kläder, fattas viktiga symbolprylar). Fattiga ungar tiger om trånga skor, slutar ställa frågor om sina behov, de lever i en ständig längtan och en ständig brist.
Också jag fick svårt med vänskap (kunde inte bjuda tillbaka när jag själva blev bjuden, till slut blev jag inte bjuden längre). Också jag utvecklades till en familjeekonom och tog ansvar för vårt tomma kylskåp (åt i skolan, hos kompisar), jag avstod, väntade och avvecklade mig själv från friidrotten, för att sedan ta överdrivet ansvar för familjeekonomin genom att börja jobba tidigt och bidra till hushållskassan.
De fattiga barnen halkar efter, får känslomässiga bekymmer.
Fick jag det?
Ja.
Jag har hört sociala forskare säga att det går att lösa sociala problem. Men när jag följt socialmodet genom åren ser jag politikernas övertro på den ena metoden efter den andra. Freud, systemteori, transaktionsanalys, systemisk relationsteori, färgterapi, kroppsterapi, gestaltterapi. Under 80-talet var miljöterapi populärt, nu på 2000-talet botar vi snart allt med kognitiv beteendeterapi och kräver hårdare straff och högre fängelsemurar så fort desperationen i förorten formulerar sig. Samtidigt används ordet ”evidens”, och jag undrar vad det betyder? Noggranna mätningar och observationer av verkligheten ska ligga till grund för åtgärderna, sägs det? Hur kan vi då, år efter år, missa fattigdomens orsak till samhällets ohälsa?
Under min egen uppväxt var jag i kontakt med det mesta i socialmodet, plus barnavårdsnämnd, fosterhem, torken, antabus, länkarna. Allt sedan dess har jag funderat på ordet fattigdom, hur just detta ord, för så många – tycks vara så svårt att använda och förstå, ställa frågor utifrån.
Armodet, eländet, nöden, misären, torftigheten, bristen.
Jag läser om ”Lort –Sverige” (1938) och ”Ligga till last, fattigdom och utsatthet”(socialpolitik och socialt arbete under 100 år). Fattigdom påstås där vara människans värsta plåga. I huvudsak har samhället haft två huvudstrategier för att handskas med den: Att intala medborgarna att den är naturbunden eller beror på egenskaper hos individen själv. Den andra vägen har varit att försöka åtgärda den och komma till rätta med följdverkningarna. Och, nu som då, finns det de som vägrar anse att ansvaret är gemensamt.
”Ja naturligtvis, man plåstrar ju med avkomman för att hålla så många som möjligt vid liv, och det är inte alltid prima liv, och genom att en massa ”sociala” tanter och sådana har kommit med, så sysslar man mera med de svaga och de livsodugliga, än med de kraftiga. Men just därigenom höjs skatten.”
( Läkare uttalar sig, Lort- Sverige)
Ekot ekar än idag: varför ska en sådan som jag betala för en sådan som du?
Alltså inget nytt under solen. Samhället har under lång tid kategoriserat människor i sämre och bättre, tärande, närande, värdiga, ovärdiga, frivilligt och ofrivilligt fattiga. Men folk vill ligga till last lika lite nu som i det gamla fattigsamhället. Fattigskamkänslan sitter djupt och bottnar i känslan av att den är självförvållad. Också jag trodde det, att det var oss det var fel på, mig. Och många gånger har jag tänkt, hur skulle det gått om jag växt upp i en annan tid, en tid då det inte fanns skolmat, då skolan inte betalade för utflykten. Om jag växte upp idag, när barnfamiljer vräks ? Min familj hade sannolikt varit en av dessa familjer.
Mognad, läser jag någonstans, är förmågan att kunna se sig själv utifrån och andra inifrån. Jag hade kunnat vara du, du hade kunnat vara jag, rollerna kunde varit ombytta. Det kunde varit du som växte upp med mitt gapande kylskåp, eller Zlatans, eller Moa Martinsons tomma skafferi.
Moral är inte någon lätt sak.
Hur förhåller vi oss till dom som inte har, som trots allt, och på olika sätt, är i underläge och utlämnade åt vår eventuella mognad och goda vilja?
Påminnelse: Inga människor är frivilligt fattiga.
Fattigdom är ett politiskt tillstånd.
Om vi inte tar Rädda Barnens kunskap på allvar, om vi inte tar den sociala vetenskapen på allvar så kommer vi för alltid stå med samma skit i samma portar. Evidensen är glasklar och väl dokumenterad och vi vet mycket väl vad fattigdom leder till – ett desperat samhälle. Och ett desperat samhälle föder våld. Om människan är fattig på trygghet så är vi alla också fattiga på demokrati. Detta vet varenda socialarbetare som satt sin fot i mänskligheten.
Hur många brev har jag fått efter ”Svinalängorna”?
Nu senast skriver M (sammanfattning):
”Jag låg nu efter med räkningar sedan jag var på sjukhuset eftersom det är kostsamt med mediciner. Jag hade också lagt ut matpengar till dem där barnen vistades under tiden jag var inlagd på sjukhus. /Julen räddades av allmosor från Frälsningsarmén, fick 1100 kr i checkar för Hemköp. / Diakonen i församlingen har hjälp mig att ansöka om fonder./ Detta är ett ”heltidsjobb” att fixa papper och grejor för ansökningarna./ Är så trött på att säga vi har inte råd./ Har inte ens råd att köpa en mobil som skulle hjälpa min son i sina studier bättre för hans ADHD med dagens moderna appar och det känns för djävligt. / Du kan hälsa dem som inte tycker det finns fattiga i Sverige, att OM man har mat för dagen så är den inte enligt den kostcirkel skolan lär ut. Många får /har näringsbrist som leder till infektioner osv./ En sak till, Inkasso företaget Alektum ger barn inkasso skulder då föräldrar inte lyckats betala skolfoton, bokprenumerationer .
Existensminimum för M:s son, en hel uppväxt?
Det vet ni som levt fattiga – en kort period i livet – ingenting om.
SUSANNA ALAKOSKI