04 jan Julen snurrar fort – fast på olika vis – Kristianstadsbladet 2012-12-15
Det är mycke nu. Men det är skillnad. När barnen var små (läs gånger tre barn) och våren kom och det var dags för idrotts- och dansuppvisningar och skogutflykter och skolavslutningar, och ungarna skulle ha sandaler och sommarkläder, och den årliga picknicken på dagis kom, med kasta boll och fiska fiskdamm, och den såklart krockade med födelsedagar, och den årliga jobbvårfesten, men vi genomförde ändå allt, som goda vuxna gör och vi glömde inte insamlingen till frökenblomman.
Stresshormonerna rusade runt och vi sprang ännu fortare och kroppen uppfattade till slut en så enkel sak som att laga fläskpannkaka som en larmsignal, och vi reagerade därför med flykt, attack eller passivitet och svordomarna haglade innanför hemmets väggar. Och som att det inte räckte fick vi även tankar på misslyckande. Ja det hände ibland att vi ville hoppa ut för ett stup. Ett år, när kraven var som värst utbrast jag: maj är inte en månad, det är en sjukdom!
Så kom december, och det var lucia, julpyssel och julkort, och det var körsång och vi samlade in rättvisemärkta julklappar till barnhemsbarnen i Lettland och julfikade på både förskolan och skolan och blev bjudna på glögg hos grannen, och vi julpyntade och köpte julklappar och planerade tomtens återkomst, och det var jullunch och julbord på jobbet, och om vi bara kunde baka en enda liten påse lussebullar till till skolans julmarknad och barnen sälja klart sin skolresesalami så skulle allt bli lugnt sedan, men då var det dags för juluppvisningen och skolavslutningen och det krockade ofta med vinterkräksjukan eller influensan. Jag kom fram till samma slutsats: december är inte en månad, det är en sjukdom!
Ur evolutionär synpunkt är stress en viktig reaktion hos alla högre djurarter, inklusive primater, gnagare och reptiler. En människa kan känna stress inte bara av överstimulering, utan även av understimulering.
Understimulering, lovar, jag drömde om en enda timmes understimulering när barnen var små i maj och december.
Hur det ser ut nu vågar jag knappt tänka på, det går rykten om större barngrupper och ännu högre mänskliga krav.
Som sagt, annat är det nu.
Snön kom som den skulle, lite väl mycket på sina håll kanske, men ändå.
Vitt.
Drygt en vecka kvar bara.
Tomtenissarna borstar renarna, snart knackar det på dörren.
Skola och dagis känns avlägset och någon tomte blir det inte.
Jag älskar julen!
Varför är mammor mer sjukskrivna än pappor?
Varför skjuter kvinnors sjukfrånvaro i höjden när de har blivit föräldrar och det blir dags för förskola/skola?
Det är Karolinska institutet som undrar, på uppdrag av regeringen. Man vill gå till botten med de dramatiska skillnaderna mellan könen.
Toppar sjukstatistiken i maj och december, undrar jag?
Arbetslivsforskaren Henrietta Huzell säger i DN (29/11) att ”hälsa har blivit synonymt med motion, kondition, muskler och vikt”. Enligt Huzell är detta ett snävt sätt att tänka. Klart att motion är bra, men är arbetsbelastningen för tuff så hjälper det knappast att kuta på ett löpband. Huzell menar att företagen fokuserar mer och mer på träningskort och sponsrad gympa och allt mindre på den psykosociala arbetsmiljön. Borde vi inte fokusera mer på hela vår psykosociala miljö, inklusive barnens?
Varför är det så mycke hela tiden?
Ibland tror jag att ordet ”folkhälsoperspektiv” har gått vilse bland hyllorna på Ica Maxi. Kanske har det rent av drunknat i marmeladburkarna?
Men nu är det jul igen.
Och på förskolan gör barnen sina ur hjärtat kärleksfullt glittrande glitterkottar, sockerlyktor, pappersänglar och pinntomtar, och vi föräldrar fryser gärna utomhus på skolgården när luciorna och smånissarna snubblar fram med sina istappsnäsor. Vi jul- och jobbfikar, spelar tomtememory och vi gör ju det så hjärtans gärna, och helt i onödan förvandlas dessa ljuvliga stunder till stressorer, om vi inte, ja vaddå? Efter tjugo år med barn är mitt bästa föräldratips, när vi nu inte kan stryka maj och december ur almanackan, hoppa över hälften av aktiviteterna och ha det bra!
Susanna Alakoski