04 jan Vänskapen svåra storhet – Kristianstadsbladet 2012-10-15
Vad är vänskap?
När omgivningen svarar verkar vänskapen tas för given.
Vara något ohotbart.
Hon finns alltid där för mig.
Hon är min spegel, min klippa…
Hur kan något vara för evigt?
Det mesta jag trott på har inte varat för evigt.
En oläst bok står i hyllan. Francesco Alberoni, sociologen som skrev ”Förälskelse och kärlek”, ”Erotik”. Det är först nu jag behöver ”Vänskap”. Böcker är som trogna vänner, väntar på sin tid i våra liv? Alberoni gör skillnad på kärlek och vänskap. Han menar att kärleksrelationen innefattar ett kontrakt där svek ingår som möjlig tanke (vi kan vara otrogna, träffa en ny, vi är fria att lämna etc.).
Vänskapen är inte rustad för svek. Vänskap har ett starkt etiskt drag och kan inte existera utan ömsesidigt moraliskt beteende. Det är därför vänskap, kanske tvärtom vad många tror, ställer högre krav på motparten, än vad kärlek gör.
”Vänskap är den etiska formen av eros.”
Jag bor vid ett träsk. Det finns träd här, och fåglar. Utanför fönstret irrar skatan, men jag är säker på att hon som jag har sin plan för dagen. Grannens gula katt går sin promenad över gräsmattan. Huset är tyst.
I perioder av mitt liv har vänskap haft större betydelse än kärlek. Jag har känt en kärlek till några människor som påminner om syskonkärlek. Ändå har vänskapen upphört. Jag har haft anledning att fundera på varför. Vad gjorde jag, vad gjorde hon? Vems var felet? Jag har hört människor vittna om avslutad vänskap som en gåta: Hur kunde det hända, vi delade ju allt? När vi förlorat en vänskap saknar vi det vi hade, inte det vi fick.
Innan fjortonåringen går till skolan frågar jag henne:
”Vad är en riktig vän?”
Svaret är omedelbart:
”Det är någon man kan vara sig själv med, någon man kan göra allt tillsammans med, och trots att man är olika känner man sig respekterad.”
Så kloka de är, barnen, tänker jag, och lyssnar vidare:
”Vad kan hända för att vänskapen ska ta slut?”
”Om det typ händer något, som inte går att fixa, eller om man glider ifrån varandra.”
Jag återgår till Alberoni. Förälskelse är lidande.
Vänskapen avskyr lidandet.
Vänner söker vi för att ha trevligt tillsammans, har vi inte det tar vänskapen slut.
Jag har med vänners hjälp blivit mer mig själv. Det jag som inte på egen hand riktigt hittade ut. Jag har själv också hjälpt vänner att upptäcka sina jag och vad som är viktigt i deras liv.
Lyckan finns sällan där vi söker den. Den kommer lika oväntat som kärleken in i våra liv. Den skuttar som rådjuret över gläntan, springer som haren över vägen en sen natt. Samma sak med vänskapen, vi träffar en ny kär vän när vi minst anar det och då behöver vi inte dela åsikter eller ha samma kynne. Vi behöver inte ens ha samma bakgrund eller samma önskningar. Vi vill inte upptäcka likheter.
Ja, jag har också oväntat fått nya vänner när gamla försvunnit.
En vän betraktar mig ungefär som jag själv gör och hon skippar artighetsfraser.
Hon är intresserad utan att känna avund.
När vi träffas efter månader har det gått en sekund, och vi återgår till samtalet vi lämnade.
En verklig vän är en själ i två kroppar, sa Aristotels.
Vänskapskriser uppstår enligt Alberoni ur besvikelse: ”Det är med vänskap som med renhet: det behövs bara en liten dos förorening för att en substans inte längre ska vara ren.”
En kris i vänskap kan bara lösas genom ett klargörande av varför krisen uppstod, menar Alberoni. Vilka krafter spökade? Att övervinna en kris handlar inte om vilja, det är att övervinna sitt eget sätt att vara. Det är att förbättra sig själv. Och om, när vår vänskap har skadats, kan vi visserligen försöka rädda den, behålla en vänskaplig attityd, men det tjänar ingenting till. Vänskapen har en moralisk substans, när man väl förlorat tilltron är den förlorad för alltid.
Är det verkligen så illa, tänker jag och ser skatan glo tillbaka genom fönstret.