Utan språk ingen berättelse – Kristianstadbladet 2013-01-12

Strofen från Tranströmers berömda dikt från 1979 dyker då och då upp i huvudet. ”Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk”

Antagligen för att jag tycker om att tänka på hur vi använder orden, språket, varför och till vilket syfte. För att jag tycker att det är roligt med språk.

På mina skrivkurser dyker ofta journalister upp. De vill få tillbaka ”lusten till språket” och är de saligaste av deltagare när vi leker fram texterna. Vi uppmanar dem att skriva medvetet fel och ta ut svängarna. Men den muntliga berättelsen är central. Vi börjar därför skrivkursen med en berättarafton. Instruktionen är att berättelsen ska vara sann. Det kan röra sig om en begravning, släktmiddag eller en dråplig händelse. Sista kurskvällen kör vi en ljugarafton, och då är instruktionen att berätta samma berättelse som den första kvällen. Fast nu ska vi ljuga. Alltså ska berättelsen ta en annan vändning, få ett nytt slut eller vara spetsad. Skillnaden mellan fiktionen och dokumentären handlar väldigt mycket om hur berättelsen berättas, med vilket språk.

I en intervju sa författaren Daniel Sjölin att han vill ge språket huvudrollen i sina böcker, att böckerna ingår i en ”språklig undersökning”. På skrivkurserna manar vi: få texten att sjunga, se den som en komposition.

Utan språk ingen berättelse.

Utan berättelse, inget språk.

Dokumentären gör anspråk på sanning och kronologiskt berättande. Fiktionen erbjuder möjligheten att slänga in en fest, eller en begravning som kanske inte funnits på riktigt, för att just driva berättandet framåt. Fiktionen erbjuder fantasi, dramatik och drömtillstånd. Den gräver inåt med bivackspade. Dokumentären mera skyfflar grus.

En favorit på tågresor är Språktidningen: lästips, språkråd och bildning i sant och falskt.

Fråga: ”Kan man använda emeritus om både män och kvinnor?”

Svar: ”I svenskan används det mest om pensionerade professorer. Eftersom ordet professor fungerar könsneutralt finns det ingen anledning att böja emeritus.” /…/

Heter hamburgare hammis, huggare, hampis eller hampare?

Ja, det beror på var vi bor.

Ordens ursprung är viktiga. I årets första Språktidning får vi veta ordet fattiglapps intressanta historia. Fattiglappen är från början ett samiskt fattighjon. Ordet kom senare att användas nedsättande om fattigt folk i allmänhet.

Retorik är på modet igen, står det, och en annan artikel handlar om konsten att säga nej, hur vi använder orden inte, aldrig, ingen. Hur negationen genomsyrar det mänskliga språket, arbetar på i det fördolda.

När vi säger att vi är ovänner bekräftar vi att vår relation är ”ovänskaplig” men när vi säger att vi inte är vänner betyder det snarare att vänskapen förnekas, och det är stor skillnad menar språkforskaren Johan Bandtler.

Liksom det är att säga att man nästan vann Lidingöloppet eller att man knappt vann det.

Jag förvånas ofta över hur negativt homosapiens talar. Hör det omöjliga istället för det möjliga.

Misstror och sänker förslag (det är inte lönt, det kommer ändå aldrig att fungera). Istället för att säga det enkla (så kul, eller utmanande, det låter).

Och Språkrådet har som brukligt offentliggjort sin nyordslista.

Flera av 2012 års ord är kopplade till teknik.

Emoji (ökad användning: animerade symboler för att uttrycka känslor i elektronisk text).

Pekskärmsvantar (fingervantar som går att ha på sig när man använder telefonens pekskärm).

Livslogga (att kontinuerligt bilddokumentera sitt liv).

Men som vanligt uppfinns även politiska nyord, vad sägs om:

Eurobävning (ord för att beskriva att eurosamarbetet skakar i grunden) och

Grexit ( Greklands eventuella utträde ur EMU).

Det mest horribla nyordet måste vara spårtjuv/spårrånare. Ordet är en hel berättelse i sig och syftar till person som stjäl eller rånar i spårtrafikmiljö. Uppfanns efter det kallblodiga illdådet i Stockholms T-bana, då en medvetslös berusad man blev bestulen och lämnad på tunnelbanespåret.

Av fjolårets nyord är ZLatanera i särklass det jag önskar läsa oftast – wow!

Susanna Alakoski