20 aug Alkoholismen och myten om outsidern – Kristianstadsbladet 2013-04-06
I ”Att drömma i Finalnd. Essäer om passioner, skam och saknader” skriver Bodil Lindfors att skapande ibland bokstavligen handlar om liv och död. Brister, tomhet måste formuleras, ersättas med ord.
”Jag gestaltar, alltså är jag någon”.
Pentti Saarikoskis självutlämnande dikter. Henrik Tikkanens gatusvit i vilken han gjorde upp med en borgerliga finlandsvensk bakgrund. Båda författarna skrev svindlande. Båda författarna var alkoholister. Skrev författarna så bra på grund av alkoholismen? Var inte drogen en förutsättning för den storslagna metaforen? De vuxna viskade och jag smyglyssnade.
Det fanns, och finns ännu, en mytologi kring författaroutsidern som handlar om droger och berusning. Men myten om den skapande fyllbulten har fått hälsprickor. Tror vi inte idag att terapi kan hjälpa en skrivande att skriva bättre? ”Outsidermyten”, var inte det en produkt av en manlig blick? Sällan har väl dyngfulla kvinnliga konstnärer varit aktade?
Om Henrik Tikkanen skrev på fyllan, så skulle jag tro att Märta Tikkanen formulerat sina verk spiknykter. Också hon gjorde succé. ”Århundradets kärlekssaga”, som var en oreserverad bomb om livet tillsammans med spritslaven, måste vara en av våra mest lästa och älskade böcker?
Nya tider råder. I ”Ett annat liv”, Per-Olov Enquists självbiografiska berättelse, som fick Augustpriset 2008, berättar författaren om alkoholismen och de femton åren utan skrivandet. Hur många andra författare har drabbats av skrivkollaps på grund av missbruk?
Länge verkade vi tro att Gudrun Schyman var Sveriges enda kvinnliga alkoholist. Tro mig, jag vet annat. Under mina år i Sveriges Riksdag såg jag många darrhänta, både män och kvinnor. Som väl var vände skamvinden och efter Schyman har fler och fler kvinnor med alkoholproblem trätt fram: sångerskan Kikki Danielsson, skådespelaren Suzanne Reuter, före detta fängelsedirektören Ann-Britt Grünewald, författaren Minika Fagerholm, moderatpolitikern Kristina Axén Ohlin. Bland de berömda nyktra alkoholistmännen återfinns bland andra skådespelaren Benny Haag, fotbollsspelaren Ralf Edström och entreprenören Ingvar Kamprad.
Det händer att jag sörjer de skapande vars karriärer bröt ryggen: Janis Joplin, Elvis, Cornelis Vreeswijk, Marilyn Monroe, Kurt Cobain, Jimi Hendrix, Billie Holliday, Michael Jackson, Whiteney Huston och Amy Winehouse.
Men en uppväxt i en dysfunktionell familj föder uppenbarligen också författare. De senaste årens bokflod har vittnat: Åsa Linderborg, Kristian Lundberg, Doris Dahlin, Lo Kauppi, Felicia Feldt med flera.
Yngsta dottern kom hem från skolan för en tid sedan. Klassen hade läst psykologi. ”Att vara psykiskt sjuk är som att bryta benet”, sa hon, ”det går att fixa”. Nu har sannerligen någonting hänt, tänkte jag. Om skolbarnen lär sig detta, då måste det blivit mindre skamligt att vara psykiskt sjuk. Och visst, det går att leva ett hyggligt liv med ganska svåra diagnoser. Medicinerna är mer träffsäkra. Det går att bota depressioner. Samma med alkoholism. Vi lever i en tid då det är mindre skamligt att säga min pappa är alkoholist, min syster eller bror, eller min mamma. Det är betydligt enklare att erkänna att jag är alkoholist. Det beror på att fler och fler blir nyktra, att fler och fler träder fram som stolta före detta alkoholister och narkomaner. Jag känner själv flera stycken.
När jag var barn tycktes ingen bli nykter. Nykterheten förvärvades då genom ”vita knogar” (jag ska, jag måste). Idag blir vi hjälpta av synen, att alkoholism, narkotikamissbruk, tablettmissbruk, är elakartade sjukdomar som går att bota. Förhållningssättet är ungefär detsamma som vid diabetes. Du måste undvika det du blir sjuk av, och dina inre demoner går att bota.
Vad vet jag, vad vet vi. Kanske hade Saarikoski och Tikkanen skrivit betydligt fler böcker om de levt i missbruk idag? Märta Tikkanen skriver ännu. Hon kom år 2012 ut med sin senaste roman.
Susanna Alakoski