20 aug Frågorna hopar sig inför första maj – Arbetet 2013-03-15
Passerar den smälta snögubben. Moroten ligger med krusat skinn på marken. En flock sidensvansar lyfter från trädet och jag tänker att nu är det vår. Nu står första maj för dörren och nu vässas det pennor och nu tänks det på orden.
Overkligt i dag, men som barn upplevde jag biblioteket vara en för fin plats för en sådan som mig. Kommunala musikskolan var något som kompisarna gick på. Var låg den? Dans, teater, allt fanns där, men utom räckhåll. Det var som att jag aldrig nådde. Kan ha berott på språk, oförmåga, sociala problem, men det kan också ha berott på att dessa ställen aldrig nådde till mig? En gång om året förekom en liten demonstration i vår borgerligt lagda stad. Det var den tappra skocken: socialdemokrater. Min vän trubaduren var stadens lonely vänsterpartist. Som vid ett tillfälle råkade bli invald i kommunfullmäktige (men av den saken blev det inte någon revolution att tala om). Den stolta kuststaden spankulerade vidare i sina idylliska skor.
Det där med att byta land är ingen lätt sak. Mina föräldrar förblev finska medborgare av säkerhetsskäl (kanske bäst ändå att återvända). Som finska medborgare hade de inte rösträtt i riksdagsvalet. Följaktligen demonstrerade vi aldrig. Förmodligen kände vi oss aldrig delaktiga. Första maj var därför som mycket annat en för fin plats i mitt liv.
Jag har dessutom alltid haft svårt för stora folkmassor.
Men aldrig för politik.
Och när sidensvansarna lyfter från trädet ser jag årets första maj framför mig.
Det jag ser är frågor, enbart frågor.
Måste människor bo på gatan?
Varför får förskolelärare bullerskador?
Vad är kunskap?
Varför är sjuksköterskorna så arga?
Stämmer det att företag flyttar utomlands?
Måste det vara smutsigt på sjukhus?
Varför svälter människor när det finns mat?
Vem är den ekonomiska brottsligheten?
Varför finns det okända kända kvinnor?
Måste vi äta kött varje dag?
Är rutavdrag det bästa sättet?
Var gror hatet bäst?
Måste det finnas knark?
Måste det finnas våld?
Och så vidare.
Vi talar om ett frågetåg från norr till söder.
Vi lever i en tid då vi vet mer om teknik än någonsin. Mer om människans psyke. Mer om stjärnor, planeter, krig och fred, kompostering och klitoris. Vi vet mer om hörselapparater, synfel, rökning. Mer om telefoni, timmer, tromber. Vi funderar på allvar att ta människan till mars.
Vi bryter malm i gruvor som är djupare än havet. Vi lagar tänder som flugit ut i mopedkollisioner. Vi har lyckats göra krockkuddar och diskmaskiner. Vattenkokare och skördetröskor. Lyftkranar och droppställningar. Men varför mår vi så jävla dåligt?
Varför måste vi må så jävla dåligt, när vi har det så jävla bra?
Måste vi aldrig hinna?
Måste vi bli fetare och fetare?
Kan befolkningen bli gladare?
Godare, snällare?
Omtänksammare?
Smartare?
Kan vi bli hjälpsammare?
Mer upprörda?
Säga ifrån bättre?
Är solidaritet en förnybar källa?
Susanna Alakoski