20 aug Varför ser vi inte möjligheterna? – Kristianstadsbladet mfl skånetidningar 2013-03-24
I boken ”Finska arbetare minns och berättar” (LO 2006) beskriver Leena Backman på Volvo Torslanda sina jobbarkompisar, ”tolv finskor, två från Jugoslavien och en svensk tjej”. Pentti Riuttas bostad ingick i arbetsvillkoren på Gamlestadens fabriker. Han hade två senapsglas, två djupa tallrikar och två matskedar. Sverigefararen Timo Mansikka på Lastvagnsfabriken jobbade sju dagar i veckan. Bokens faktaruta avslöjar att det 1960 bodde 101453 finlandsfödda personer i Sverige, 1980 var siffran 251342. Arbetslösheten låg på 2 procent.
Finnarna är alltjämt Sveriges största invandrargrupp. Resan från skurhinkar, löpande band, SL-kurer har gått bra. Idag återfinns vi inom alla svenska yrkespositioner. Vi är lärare, kockar, musiker, forskare, psykologer, ingenjörer, chaufförer. Vi är vaktmästare, läkare, vårdpersonal. Kort och gott, vi är goda samhällsmedborgare trots att många av oss kom från krig och fattigdom i Finland, trots att många av oss var traumatiserade och en del söp ihjäl sig, trots att vi inte kunde språket. Ibland behöver det gå tid. Och mottagarlandet måste välkomna sina nya medborgare för att det ska gå bra. Sverige både sökte oss, och välkomnade oss. Och vi bidrog.
En främling bär alltid
sitt hemland på armen
likt ett föräldralöst barn
åt vilket han kanske
blott söker en grav
En ”klagosång över det judiska folkets olyckor” kallades Nelly Sachs poesi. Hennes verk brändes under bokbålen runt om i Tyskland i maj 1933. Nelly Sachs fick hjälp av Selma Lagewrlöf att fly till Sverige 1940, där hon sedan kom att stanna till sin död. Den 25 april 1952 blev hon svensk medborgare, sextioett år gammal. 1966 fick hon Nobelpriset i litteratur
Så kan det gå.
Jag förundras över den hätska synen på invandrare. Att våra utrikesfödda skulle vara en sådan belastning? Varför tänker vi inte precis tvärtom? Vilka rikedomar och resurser bär de nya folkgrupperna med sig? Vad kan de tillföra vårt land, nu och för framtiden? Det har gått bra för så många andra inflyttade folkgrupper: italienare, greker, jugoslaver, ungrare, tjecker. Varför skulle det inte kunna gå lika bra för dem som kommit på senare år, om vi ger dem möjligheten?
Låt oss ägna ett ögonblick åt fakta.
2011. I Sverige bor det 9 453 000 människor. Enligt Migrationsverket är ungefär 1,4 miljoner personer av befolkningen födda utomlands, det motsvarar cirka 15 procent. Precis som tidigare år utgjorde ”hemvändande” svenskar den enskilt största invandrargruppen. De vanligaste andra medborgarskapsländerna för personer som invandrade är Irak och därefter Polen. Därefter kommer Afghanistan, Somalia, KIna, THailand, Danmark, Tyskland i en fallande skala. Cirka 185 medborgarskap finns representerade i statistiken för 2011. Hur stort kan hotet vara, ska de intellektuella Sverigeirakierna störta monarkin?
Jag har så svårt att förstå att vi inte är gladare för människorna som kommer från andra länder. Att vi inte ser nyttan – språkrikedom i en globaliserad värld! Alexandra Pascalidou umgicks med samma tankar i sinMetrokrönika ”Svenskalandets språkliga skatt” (7/11 2012): ”Här finns människor från jordens alla hörn som talar allt från världens största språk till döende dialekter. Det finns blandfamiljer där pappa talar swahili, mamma talar finska och barnen blir flytande i tre språk utan minsta möda.”
Hur kan vi låta bli att se skatten hos demokratisträvande och demokratiförsvarande människor? Varav många kämpat för fred, frihet, motarbetat sjuka religiösa utryck, som riskerat livet för yttrandefrihet och kvinnors rättigheter? Varför fokusera på problem, när vi kan låta oss utmanas av möjligheter?
Det finns mängder med problem, ja, men historiskt sett har vi haft andra stora problem i vårt land, och lyckats lösa dem! Sociala problem utrotar sig inte av sig självt. Människan är den som ständigt måste bilda sig.
Drömmen och målet borde vara att framtidens invandrargrupper ska kunna uttrycka sig på ett liknande sätt som Volvoanställda Anneli Ylijärvi: ”Vi har våra rötter i Finland, men vi har också hjälpt Sverige att växa.”
Susanna Alakoski