Den långa vägen till Nobel – Kristianstadsbladet mfl. Skånetidningar 23 november
1683
post-template-default,single,single-post,postid-1683,single-format-standard,bridge-core-3.1.5,qode-page-transition-enabled,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-28.7,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-7.5,vc_responsive
 

Den långa vägen till Nobel – Kristianstadsbladet mfl. Skånetidningar 23 november

Den långa vägen till Nobel – Kristianstadsbladet mfl. Skånetidningar 23 november

Det är snart dags för årets bankett. Med årets kemist, fysiolog, medicinare. Årets fysiker och fredsarbetare.

För mig är årets litteraturpristagare det största.

I år är det ”Den samtida novellkonstens mästare” Alice Munro som ger ansikte åt litteraturen. Tala till punkt om skrivandets möda.

Jag har långt ifrån läst alla nobelpristagare i litteratur. Och absolut inte alla böcker av de författare jag nosat på. En del författare har jag försökt läsa, men just då i livet har det inte funkat. Det är som det är, vi läser det vi behöver och njuter av från stund till annan. När Doris Lessing nyligen gick ur tiden kunde jag konstatera, att hennes böcker har jag framför mig. Då, när jag försökte läsa, stängde kroppen dörrarna.Imre Kertész däremot sparkade hänsynslöst upp varenda dörr inom mig omedelbart. Det gjorde även Wisława Szymborska, hennes poesi.

Jag har haft äran att få gästa festernas fest vid fem tillfällen. Såklart en dröm. Detta spektakel, denna brakfest. Bara att få det guldkantade inbjudningskortet. Att köpa högtidskläderna. Prova ut skor och aftonväska, och till slut stå där på borggården till Stockholms stadshus och Blå hallen arm i arm med sin älskade. Brinnande facklor runt omkring oss, körsång. Fanbärare. Sedan: Vita dukar; blomsterarrangemang som korallrev; Nobelservisen i finaste benporslin. Ovanpå detta en utsökt meny och vin med eftersmaker som dadeldilldruva. Tränade skickliga servitörer och kockar, ceremoniella skålar och tal. Hej och hå.

Middagen på partajernas partaj tar fyra timmar. Cirkus Cirkör och opera. Därefter dans till storband i Gyllene salen.

Tja, vad är väl en bal på slottet, om inte just en bal på slottet?

Tro mig, det är lika fantastiskt som det låter.

Tro mig, det är lika odramatiskt. Ty nobelpriset är samtidigt bara en ritual för årliga internationella superutmärkelser, som tilldelas personer som ”under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta”. Dynamituppfinnaren Alfred Nobel angav priserna genom sitt generösa testamente 1895.

Älskar att höra intervjuerna. Hur pristagarna beskriver möjligheter, motgångar, slump och bakslag, misstro och omstarter, dikeskörning och djupdykningar. Hur de beskriver en enda lång bergsväg upp mot denna fabulösa framgång de nu står inför. De beskriver egentligen bara sin envishet och övertygelse. Storartat att författargärningen finns med i detta sammanhang!

En del har känt det på sig, andra har intet anat. Tippade och otippade.

På Svenska Akademiens hemsida publiceras de mer omfattande nobelföreläsningarna.

Tack!

Som sagt, fem gånger har jag gästat balunsernas baluns. Särskilt fem motiveringar hjälper mig att ömt repetera frågan: Vad är litteratur?

2005 Harold Pinter; ”som i sina dramer frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum”,

2006 Orhan Pamuk; ”som på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning”,

2008 Jean-Marie Gustave Le Clézio”uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen”,

2009 Herta Müller”som med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap” samt

2010 Mario Vargas Llosa; ”för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”.

Så vad handlar litteratur om?

Förutom berättelse måste det finnas språk.

Rytm.

Det måste finnas kärlek till ord.

En tro på berättelsens kraft och mening.

Det måste finnas en djup önskan, att vilja undersöka, förmedla.

Mod är lika viktigt som penna och papper.

Det måste finnas en önskan att ärligt svika förtroende (ur Hertha Müllers nobeltal):

Ordens klang vet att den måste bedra, eftersom föremålen bedrar den egna materien, känslorna med sina gester. I skärningspunkten, där materians och gesternas bedrägeri möts, nästlar sig ordens klang in med sin påhittade sanning. När man skriver kan det aldrig bli tal om förtroende, snarare om svekets ärliga uppsåt.

Susanna Alakoski