Miljöaktuellt  rapporterar. På platser i fjällen, där det för 25 år sedan räckte med en sopsäck för att ta hand om skräpet efter sommarsäsongen, behövs det idag 30-40 säckar för samma område. Vi fjällvandrare är för lata för att själva bära ner soporna. Vi är okunniga. Vi förstår inte hur soporna påverkar naturen, och vi förstår inte heller kostnaderna för sophantering.

I vissa områden magasineras sommarens sopor i vindskydden och körs bort med skoter när snön lagt sig, isen packats. Att hämta sopor med helikopter är det inte tal om. Och vem ska lyfta på stenarna och plocka upp skräpet där, och plocka fimpar?

Som ung arbetade jag för Svenska turistföreningen. På stugvärdskursen lärde jag mig kitta fönster, byta gasoltuber, hugga ved, sköta torrdass. Jag lärde mig karta och kompass, förstå mig på fjällväder och värdet av urskog. Jag lärde mig även kostnaderna för att hålla naturen tillgänglig och ren. Dyrt. Mycket dyrt.

Allt sedan stugvärdskursen 1991 har jag återvänt till fjällvärlden. Sedvanligt vandrade familjen även i somras. Tacksamhet är ordet. Allt detta som är vårt: urskogen, vidderna, vyerna. Nationalparkerna. Inte minst är jag tacksam för STF, föreningen som öppnat dörrarna till hela landet. Samordnat fjällvärlden.

Mellan Abisko i norr och Hemavan i söder är det 425 kilometer. Makalöst. Det finns idag bastu och affärer med proviant spridda i fyrtio fjällstugor längs hela fjällkedjan. Och stugorna ligger på storslagna platser. Långt från farbara bilvägar och moderna bekvämligheter. Ofta nära älven, så att vatten finns. Är du tältartyp kan du betala dagavgift till stugan, använda spis, torka kläder, äta inne om det regnar. Det finns bord och stolar. Ved och kaminer. Det finns dessutom livräddande vindskydd överallt. På stugvärdskursen lärde vi oss också vad det kostar att frakta disktrasor, yxor, täcken, kuddar till dessa områden. Dyrt. Mycket dyrt.

Detta med föreningar.

Som vill och kan, som förändrar.

Och hur det börjar.

STF bildades 1885 av en grupp naturintresserade geologistudenter, en docent, en professor. Antal medlemmar: 29. Strax: 65. År 1920: 84000. Idag 300000. Den ideella föreningen önskade detta enkla; främja turism i Sverige. Och vi blev alla med tiden bekanta med orden Upptäck Sverige. Och tjoho! Genom STF har medborgare Olsson idag tillgång till både vandrarhem, hotell, fjällstationer och fjällstugor i väglöst land.

I love STF.

Medlem är jag för livet.

Familjens plan är att gå hela Kungsleden de kommande fem åren. I år utgick vi från Saltoluokta. Längs leden stöter vi på renhjordar, en pilgrimsfalk, en ljungpipare. Vi möter trötta vandrare med tält. Tyskar, danskar. Vi möter en ensamvandrande utförsäkrad kvinna som söker tröst i naturen. Vi möter franska ungdomar som frågar om björksoppen är en ätlig svamp.

Fjällstugan vid Sitojaure sjö ligger intill ett sameviste. En frodig fjällbjörkskog omger oss. I den vindpinade björken sitter blåhaken, en juvel på krokig gren. Storlomen seglar självsäkert över sjön.

Sitojaureär välbesökt. Vandrare från hela världen trängs i storstugan och stugvärden lägger ut extra madrasser på golven. Här uppe är alla välkomna in i värmen. Bergen speglar sig i det mintgröna glaciärvattnet. Hösten är på intågande. Björkskogens löv skiftar nyans medan vi tömmer ryggsäckarna. Myggen har gett upp för i år.

När båten tar oss över till andra sidan kränger solen sig upp mellan topparna. Vi ska gå upp på Skierfe. Ännu en gång ska vi se den överdådiga utsikten över Laitauredeltat.

Och när jag står där, och ser ut över Sarektopparna, hör jag Karl-Erik Forsslunds ”Vädjan till vandrare” från 1915 i vinden:

Varsamt far i bygd och mark

skada icke kådig bark

Riv ej björkens vita hud

stör med skrän ej skogens ljud

Bort med skräp och matsäcksrester

städa efter Er, I gäster

I naturens helgedom

skövla icke blad och blom

Tänd ej eld, men om Du tänder

släck var glöd i kol och bränder

Låt ock bli att simpelt rita

plank och vägg med kniv och krita

Skona det som annans är

akta allt som minne bär

Susanna Alakoski