26 sep Nobelpris för social ingenjörskonst – BANG 8 december 2013

Tycker om att tänka på social ingenjörskonst, alltså hur vi planerar, förbättrar samhället med samma glöd som vi förbättrar tekniska system. Tycker om tanken, att samhället, övergripande och enskilda familjers och individers situation, kan förbättras. Tycker om att tänka på vinsterna med social planering.

Nobelpris för social ingenjörskonst, delas det någonsin ut?

Vi vet en del om vad psykologi innebär. Vi vet att vi kan bli fysiskt sjuka. En hjärtoperation är ibland nödvändig, vi accepterar att en sådan kostar stålar att utföra. Men kan man bli socialt sjuk och vad får det i så fall kosta att operera den socialt sjuke?

Nationalencyklopedin (NE) förklarar ordet ”social” så här: ”Samhällelig, samhälls-, samhällsbildande, relaterad till andra; i utvidgad betydelse omvårdnads-, omsorgs- (t.ex. i termer som socialförsäkring, socialtjänst) /…/.”

För att begripa socialpolitik är det nödvändigt att vi, alla människor, intresserar oss för det sociala: bostadsområden (infrastruktur, trafikleder), människors psykosociala situationer och behov, kriminalvård, arbetsmarknadspolitik, utbildning, kultur, lönepolitik. Vi behöver förstå människors sociala bakgrund och samhällets sociala förhistoria. Vi behöver ställa frågor om hur vi ska förstå förstörelse, hur våld uppstår, varför bilar brinner, hur narkotika distribueras. Det är också viktigt att vi kopplar samman det sociala med finanspolitik. Ty med socialpolitik avses statliga åtgärder som syftar till att ge ett lands invånare skäliga levnadsvillkor. När vi i Sverige talar om ”välfärd”, tror jag att det i folkmun uppfattas vara synonymt med ”drägliga levnadsförhållanden”. I Sverige regleras våra möjligheter till ”drägliga levnadsförhållanden” av socialtjänstlagen. När vi talar socialpolitik talar vi också om hur vi löser, förebygger sociala problem. Vi talar om social planering, det vill säga välfärdsstatens ansträngningar att främja medborgarnas välfärd. Social planering kostar pengar, och någon avgör vad vi använder pengarna till: politikerna.

Om man kan vara socialt sjuk, på samma sätt som man kan vara psykiskt och fysiskt sjuk, vad krävs i så fall för att bli socialt frisk? Vad krävs av dig själv som individ, av samhället? Ju mer jag tänker på detta, desto mer komplicerat blir det. Ett socialt hållbart samhälle, hur skulle det kunna se ut? Vad får social utsatthet kosta? Vad skulle vi vinna? Vad händer med samhället om människor får en chans att skapa sig ett hyggligt liv?

Tanken ”social sjukdom” kan vara svår att greppa. Men jag tycker om att tänka så. Att vi kan bli allvarligt socialt sjuka (deprimerade eller desperata på grund av för lite pengar, kassa bostadsförhållanden), på samma sätt som vi kan bli allvarligt fysiskt sjuka (diabetes, cancer). När du blir allvarligt fysiskt sjuk slår idén om sjukvård till: Att professionellt omhänderta sjuka och skadade. När du blir socialt sjuk bör idén om socialvård slå till: Att professionellt omhänderta socialt sjuka, drabbade.

Det är enkelt att se vinsterna med att rädda människor ur fysisk sjukdom.
Men, när vi är socialt sjuka, är vi värda att räddas på samma vis då?
Vad får det kosta att vara fysiskt sjuk?
Vad får social sjukdom kosta?
Vem är värd att överleva?

Vad går våra skattepengar till (förutom vägar, nationalparker, strandskydd, elstolpar) om inte till att rädda liv, rädda anhöriga, rädda barns föräldrar. Invärtes och utvärtes sjukdom, själar. Trasigheter, sönderfall. Vad går de till om inte samhällelig lugn och ro?

Socialtjänstlagen trädde i kraft 1982. Inriktningen ändrades då från att vara överordnad och kontrollerande till att vara serviceinriktad och hjälpande i förhållande till den enskilde. Socialtjänstlagen ersatte gamla lagar som socialhjälp (1956), nykterhetsvård (1954), barnavård (1960) och barnomsorg (1976).

Lagstiftning gäller än idag och är en ramlag som ger kommunerna stora möjligheter att utforma sin verksamhet efter skiftande behov. Lagens portalparagraf anger de övergripande mål och värderingar som styr verksamheten:

1 § Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas:
ekonomiska och sociala trygghet
jämlikhet i levnadsvillkor
aktiva deltagande i samhällslivet.

Ungefär så låter det. Meningen är att ”Frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser”. Vackert. Men när jag påstår att tolkningen av innehållet i socialtjänstlagen har skiftat genom åren, när jag ställer frågor till experter och andra i min närhet, om hur lagen fungerar och inte, vad som borde ändras, göras bättre, öser vittnesmålen in:

”Socialtjänstemännen har på 10–15 år gått från att agera som samhällets yttersta skyddsnät för utsatta människor, till att ha blivit samhällets advokater mot hjälpsökande.”

”Skriver anonymt då jag inte vill att alla mina arbetskamrater ska se. Lagen har förändrats mycket. Den har blivit hårdare och fyrkantigare. Exempelvis fanns det förr ett antal särskilda hänsyn till psykiskt sjuka, men de togs bort. Vi har fått en lag för dem som stämmer med typfallet, inte längre en lag för individer.”

”Kommunaliseringen har lämnat över rättssäkerhet och trygghet till lokala politiker som allena värnar sina hjärtefrågor och kommunala budgetfrågor.”

Om socialtjänstlagens tillämpning skiftar från kommun till kommun, är inte det konstigt? Vilka andra lagar erbjuder liknande godtycklighet? Föreställer mig dessa röster om högertrafiklagen:

”Hej, jag vet att det är högertrafik, men nu gillar jag att köra på vänster sida.”
”Hej, jag vet att det är högertrafik, men nu gillar jag att köra lite hit och dit, och gärna i mitten.”

På 1800-talet användes helt andra ord för det som kommit att kallas socialt arbete: barmhärtighetsarbete, fattigvårdsarbete, välgörenhetsarbete, hjälparbete, räddningsarbete. Vetenskapligt inriktade filantropiska organisationer med läkare och universitetsfolk tillsammans med kvinnoorganisationer formulerade det nya verksamhetsfältet. Den ålderstigna fattiglagsadministrationen ansågs amatörmässig och kunde inte uppfylla moderna samhällskrav. Utbildad proffsig personal skulle nu sköta det sociala. Tänker mig, att för de moderna vid förra sekelskiftet var grundidén med socialt arbete en tro på den enskildes förmåga och vilja att förändra sin livssituation. Att människan kunde, om hon fick chansen. De progressiva trodde helt enkelt inte på idén att med allmosor rädda människor, och så arbetade samhället sig successivt bort från välgörenhetsarbetets pacificerande verkan. Jag tror att det går en skiljelinje exakt här också idag. Många blandar samman allmosor med ordet välfärd. Till och med förespråkar allmosor som välfärd.

Frågar min vän, som är forskare vid i en av Sveriges institutioner för socialt arbete, vad som är viktigast just nu under utbildningen. Hon svarar: New Public Management, med kundperspektiv, verkar dominera. Det märks bland annat med stora studentgrupper. Jag undrar vidare var det sociala arbetet står ideologiskt, professionellt, vad som är problem, styrka? Hon svarar: Yrket präglas starkt av ekonomi (neoliberala idéer) och lämnar lite utrymme för professionalitet. Effektivitetskrav och kortsiktighet är hinder. Arbetet är individinriktat. Samhällsarbetet helt borta. Studenterna tränades förr bland annat i att mobilisera boende i bostadsområden för att formulera problem och angripa dessa med socialarbetare som ”ambassadörer” och länkar till ”det offentliga”. Forskaren säger att internationella perspektiv saknas i utbildningen generellt. Frågor om hur det sociala arbetet påverkas av globaliseringen bör ställas. När det gäller trafficking – som idag skapar sociala problem i allra högsta grad – krävs internationell samverkan och kunskap om andra länder. Där är vi sent ute, säger min vän forskaren.

Av alla politikområden, socialpolitik är svårast? Hur räknar vi i förväg ut notan för sociala problem, i vilken det ingår fattigdom, hemlöshet, våld, trauman, självmord, psykisk sjukdom, arbetslöshet, vårdnadstvister, missbruk, flyktingproblematik, ungdomskriser, desperation? Trots att kravet ”en budget i balans” är en omöjlig ekvation i psykosocialt samhällsarbetet så är just det en verklighet för sektorn.

Socionomer har varit besynnerligt osynliga i samhällsdebatten, och i litteraturen är de sällsynta. Länge sedan Aino Trosell gav ut romanen Socialsvängen. Länge sedan Elsa Grave skrev den långa dikten ”Sårad socialarbetares röst”. Men Huset heter en purfärsk diktsamling av Jeny Rengman (Pequod Press). Rengman är socionom och ger en blixtbild i realtid på iskallt språk hur vacker social tanke och handling icke går ihop med socialpolitisk verklighet (hur man än vänder och vrider på sin personliga utgångspunkt?): ”Vi behöver statistik, siffor / behöver mäta utvärdera, ärenden möten akter tid, göra mätbart / överblickbart / vi behöver siffror tabeller diagram /…/.”

Saker har ändrats. Våren 2011 bildar ett gäng socialarbetare i Stockholm nätverket Nu bryter vi tystnaden. Syftet är just att bryta tystnaden, om de villkor som idag präglar det sociala arbetet och socialtjänstens verksamhet. De aktiva i nätverket är medlemmar i Saco/Akademikerförbundet SSR samt fackförbundet Vision.

Nu bryter vi tystnaden konstaterar att socialtjänsten idag inte lever upp till socialtjänstlagens intentioner. En socialtjänst med resursbrist, strukturproblem och hög personalomsättning har svårt att bedriva ett socialt arbete som är förebyggande, kontinuerligt och långsiktigt. De menar att de dåliga arbetsvillkor som socialarbetare arbetar under påverkar dem och deras klienter negativt. Nu bryter vi tystnaden ser som sin uppgift att påtala de strukturella problem som finns, där utsatta grupper i samhället får det svårare, samtidigt som de som arbetar med socialt arbete får en tyngre arbetsbörda och en sämre arbetsmiljö.

Den 31 maj 2012 samlades 400 socialsekreterare på Gustav Adolfs torg i Göteborg. Manifestationen kallades ”upprop för social välfärd”. De protesterade mot arbetssituationen, som under lång tid förvärrats, med hög personalomsättning, stress och hotad rättssäkerhet som följd.

Vad stod det på plakaten?
”Strukturella problem skapar sociala problem”
”Jag har inget kall”
”Socialtjänstlag före budget”
”Hellre stöd än död”
”Vi behöver fler kollegor”

Kanske är det så som de här personerna med sin specifika erfarenhet av socialtjänsten viskar i mitt öra?

”Det förhållnings- och arbetssätt ni idag tar avstamp ifrån är både fysisk och psykisk misshandel av personer från svagaste grupperna i samhället.”

”Att socialtjänsten inte fungerar som den bör har förmodligen alla som av en eller annan anledning tvingats söka hjälp där erfarit. Den grundläggande hjälp människor har rätt till enligt alla lagar och regler har med socialarbetarnas goda minne förvandlats till en domstol, där tjänstemännen godtyckligt kan leka med utsatta människors liv eller död som både domare och bödel.”

Tiden vi lever i tycks av sig självt driva fram nutidens ”ambassadörer” och länkar till ”det offentliga”? Inte bara socialarbetare gör uppror, barnmorskor och läkare, sjuksköterskor och förskolelärare gör det också.

Ett år efter uppropet för social välfärd följs manifestationen upp i Expressen (5/11) av Akademikerförbundet SSR Göteborgs Stad genom Pia Björking Petersson, ordförande, som beskriver socialtjänsten i Göteborg som ”ett läckande skepp”:

”En ond cirkel har skapats. Snåla anslag och dålig arbetsmiljö driver våra kolleger att sluta och förlusten av deras erfarenhet gör arbetssituationen än värre.”

Så beskriver man hur socialarbetarna flyr fältet, och hur en anledning är att de ”nyexaminerade socialsekreterare inte får en rimlig chans att genomföra sitt arbete på ett tillfredställande sätt”.
Tro fan det.

Jag känner merparten av socialarbetarna som en yrkesstolt grupp. Och enligt min mening besitter socionomer ovärderliga samhällskunskaper. När bilar brinner och fattigdomen ökar har socialarbetarna många av svaren på de frågor som ställs, borde ställas.

Befinner mig på ett möte med en stor grupp sjukhuskuratorer som beskriver sin målgrupp: cancersjuka, brännskadade, misshandlade, anhöriga till svårt sjuka och till missbrukande, föräldrar som förlorat barn. När en patient drabbas av allvarlig sjukdom och/eller förändrad livssituation påverkas den psykosociala situationen. Kuratorn erbjuder stöd- och krissamtal, motiverande och utredande samtal, men ska även vara behjälplig med praktiska saker (myndighetskontakt, bostadssituation, sociala stödinsatser etc.). När vi talar om metoder, modeller för att möta svåra psykosociala situationer hugger en ung kurator:
”Jag vet vad mina klienter behöver. De behöver pengar, och det kan jag inte hjälpa dem med.”

Från ett annat håll, klienthållet, hör jag samtidigt detta:
”Förstå, det enda problem vi fattiga egentligen har och det vi behöver hjälp med är att få leva ett självständigt och självförsörjande liv och därmed slippa gå till er.”

Den unga kuratorn berättar något viktigt om det sociala arbetet, och ställer samtidigt frågan hur vi hjälper bäst.
Socialt arbete.
Vad är det som landar i knäet på socialarbetarna?
Allt. Precis allt.
Och ärendemängden är högre än hög för många.

Missbruk, våld, bostadslöshet, för lite pengar på grund av deltidsjobb, arbetslöshet eller sjukskrivning. För lite pengar på grund av utförsäkring, skilsmässa, dödsfall. Ungar som far illa. Livskriser av tusende slag. Hedersrelaterat våld, väntade och oväntade dödsfall, sjukdom, bristande förmåga hos föräldrar, utåtagerande ungdomar, trauman. Psykiskt sjuka, förföljda flyktingars situation landar där, och de hemlösas. Anmälningar av allehanda slag. Och som sagt, numera traffickingproblematik. Socialarbetarna möter dagligen samhällets mest utsatta, och många av dem luktar pink och är påtända, suicida, desperata. Ändå är socialarbetarna satta att arbeta uppsökande, mobiliserande, samverkande. Möjliggörande, stärkande. Förebyggande. De ska arbeta med rehabiliteringsprogram, stödsamtal, motiverande arbete. Med sekretess och öppenhet. Respekt och rättvisa. Med frivillighet och tvång. Lagar och rättigheter. De ska dokumentera. Vara ytterst ansvarig och samtidigt livrädd för media. När ett akut ärende går i stå mellan två kollegor, eller en utbetalning fryses inne och kanske orsakar en familjs undergång ska hon ändå sova gott om natten med sin kvinnoskitlön på kontot utan ränta. Och alla pratar om BBIC med skräck i blicken. Det betyder ”barnens behov i centrum”. Syftet var att det skulle bli likadana utredningar över hela landet. Modellen, som egentligen handlar om formulär och rubriker, kommer från England. Tycks ha utvecklats till ändlösa diskussioner om i vilken ruta saker och ting ska skrivas in och en mängd subjektiva tyckanden. Synpunkter om kläder, mat, kultur med mera.

”Socialsekreterarna har ingen annan än sig själva att jämföra med, när de ska avgöra vad som är normalt.”

Upprepar frågan:
Om man kan vara socialt sjuk, hur kan man då bli socialt frisk?
Vad krävs av dig som individ, vad krävs av samhället?
Den utsatta människan, är hon skötsam, misskötsam, närande, tärande? Eller är hon förmögen, bara hon får chansen?
Vad får ett socialt hållbart samhälle kosta?
Vad är social hållbarhet värt?

Utvandrarna från 1949, Vilhelm Moberg:
“De fattiga, ‘ordinarie fattighjon och uslingar’, var indelade i tre klasser, varom särskilt stadgades i sockennämndens protokoll. Första klassens fattiga var de uslaste, gamla och vanföra, som var till arbete alldeles oförmögna. De tilldelades första klassens fattighjälp eller fullt underhåll, som uppgick till 3 riksdaler banko kontant årligen jämte fyra skäppor korn. Till andra klassen räknades dem, som endast delvis eller till hälften var uslingar och som kunde delvis eller till hälften framföda och kläda sig själva och sina barn. De hjälptes med kontantbelopp mellan 12 skilling (2 öre) och 1 riksdaler kontant årligen samt högst två skäppor fattigkorn. Till tredje klassens fattiga hörde de, som endast tillfälligt var i behov av hjälp; de tilldelades ‘Ljuder Församlings Allmosor’ efter prövning av sockennämnden. Denna den lägsta klassens fattiga bestod också av de personer, som genom liderlighet eller lättja själva ådragit sig sin fattigdom; de skulle, efter nämndens beslut, ‘ihågkommas med den minsta hjälpen ur fattigkassan för att därigenom vänjas till nykterhet och arbetsamhet’.”

Fattiga och föräldralösa barn utackorderades på auktion av sockennämnden ”på tjänliga ställen för möjligen bästa pris”. För dessa ”sockengossar” och ”sockenflickor” sökte nämnden de fosterhem, där de små ”kunde erhålla sådan faderlig vård, att de i god tid vänjdes till arbetsamhet och goda seder”.
Det var som i alla andra socknar på den tiden.
Vad säger dået om nuet?
Jag tror att Vilhelm Moberg, utan att vara medveten om sin profetia, formulerade den än idag rådande tanken, grundsynen om socialt arbete och de mest utsatta: Socialt arbete ska kosta så lite som möjligt, ”… för möjligen bästa pris”. Är inte detta precis vad upphandlingar till offentlig socialvårdande verksamhet handlar om?

En vän, Stina, arbetar med socialt arbete i området ”två män mördade på Hisingen”. Efter rubrikerna pratades vi vid. En av de mördade männen (som blev skjuten i bakhuvudet) var 17 år.
Stina säger:
”När en 17-åring kan bli skjuten i huvudet på öppen gata en tidig kväll, vad säger det om samhället? Blev han dödad för pengar? Makt? Vad händer med oss, samhället? Varför spelar det roll om killen var kriminell? Han var ett barn, en son, en bror, en vän. Han var även intresserad av motorer och när alla andra köpte pitbullar och amstaff köpte han en mops.”
Är inte detta också viktigt?

Evidens är ett flitigt använt ord de senaste åren.
Hur vi använder orden är väl också viktigt, enligt språkevidensen?
En tid efter dödskjutningarna hör jag av mig till Stina igen. Frågar henne om hur socialtjänstlagen fungerar och inte fungerar inför denna artikel. Stina svarar:
Idag blev ännu en av ”mina ungdomar” skjuten. Det verkar som att han klarar sig. Men jag är så mitt i smeten just nu och har dessutom ett ganska tungt hedersärende på samma gång. Jag kan inte lyfta blicken, kan inte tänka visionärt eller analytiskt just nu. Strukturerna skriker klass, kön, etnicitet så det tjuter i hela mitt huvud. Jag vill tänka ut ett stort och fint svar på dina funderingar men jag hamnar bara tillbaka på Friskväderstorget där jag vet att ungdomarna kommer samlas ikväll som varje kväll. Jag tänker på vem som kanske är ledsen, vem som låter ilskan komma ut som kanske skriker ”jävla fitt-Sverige, fuck allt!!!!” Eller som vill ha hämnd, helst redan ikväll. Vilka av ”mina” killar som går med skottsäker väst ikväll. Att jag haft elever som haft sån väst i skolan. Och så blir blicken liksom suddig, jag vill skriva hur det skulle kunna vara om en anmälan till soc i tid hade hjälpt.

Tänk ett samhälle där de här barnen fick hjälp i tid, när de först signalerat att de inte hänger med, inte mår bra, inte har det bra hemma eller när pengarna inte räckte. Om lärare som slår eller sparkar elever inte fick jobba kvar. Hur det skulle vara om alla barn hade eget rum. Om läxhjälp fanns på alla hemspråk. Hur det skulle vara för XX om inte helgknarkande svennar tyckte det var så praktiskt att ungarna springer runt och levererar?

Jag har jättestor respekt för socialsekreterarna i Biskopsgården (well, de flesta …) och jag ser deras omöjliga uppdrag. Hur de tvingas säga nej till sånt som barn i andra områden kan ta för givet. Hur fattigdomen syns, för stora/små jackor, tänder som ruttnar och trillar ur. Att jag vet så mycket om vad droger kostar och hur lätt det är att få tag i vapen. Fem minuter för att få tag i en pistol om du är vän med mina ungar. De berättar, vi tröstar, stöttar, försöker väga upp, kompenserar. Men hur mycket kan man kompensera när det är minus på kontot? Susanna, jag kan inte formulera mig på ett bättre sätt än så här just nu. Det är för mycket känslor i mig. Jag ser strukturernas äckliga ansikte och jag vill ha en dröm om hur barnen skulle kunna ha det om lagen följdes, om barnkonventionen följdes. Men jag kan bara tänka på hur det är, familjen som sitter med sitt skjutna barn på akuten nu. Jag hoppas du kan få ut något av min förtvivlan, jag lovar att fortsätta kämpa och jag lovar att skriva mer samlat och hoppfullt en annan gång. Men just den här veckan är allt annat än samlat och hoppfullt. Hoppas du förstår, och jag ser fram emot att läsa din artikel i Bang.

Ja, vi människor kan bli fråntagna mycket. Livets lappkast: Drömmar krossas, närstående dör, hälsan sviktar. Vi råkar kort och gott ut för saker vi inte kan förutspå, som vi därmed står maktlösa inför. Och ibland behöver vi samhällets hjälp. Det är då en socialtjänst värd namnet behövs.

På ett möte med kulturskapare sa jag: Det kostar att inte hjälpa. En kvinna frågade, vad hon, personligen, hade att vinna på att hennes pengar satsades på det sociala. Frågan ställs ofta. Jag uppfattar det individualiserade synsättet på det kollektiva som tröttsamt eftersom jag ser på det sociala som NE gör: det sociala rör samhället. Och jag verkligen tror på den sociala ingenjörskonsten som ett medel för social hållbarhet. Och jag tror på idén, att vi, det vill säga vi alla, tjänar på att välfärdsstaten anstränger sig för att främja medborgerlig välfärd. Jag tror på idén, att jag som har det bra får det bättre om du också har det bra.

Så jag svarade kulturarbetaren: Det är dyrt med sociala investeringar. Men jag skulle ändå tro att en hjärtoperation är dyrare än en anhörigbehandling.

Jag svarade: Effekterna av sociala investeringar märks först efter lång tid. Å andra sidan, om man inte genomför sociala investeringar så har du de sociala problemen i brevlådan om 20 år. Sju resor värre. Ett system där vi hellre skickar ut akutambulanser, akutbrandbilar, akutpolisbussar i stället för att satsa på breda sociala försäkringar, är galet.

Jag svarade: Det du skulle vinna är kanske att du slipper bli våldtagen på väg hem från krogen. Dina barn kanske slipper bli knivrånade. Din bil kanske inte blir stulen, det blir kanske inte inbrott i din lägenhet. Kanske våldet i samhället minskar, kanske förstörelsen. Kanske slipper du din psyksjuka granne eftersom det kanske finns råd att hjälpa henne då. Du kanske slipper kliva över hemlösa på väg till jobbet. Din bil kanske inte brinner. Om du blir sjuk eller arbetslös kanske du får hjälp innan ditt liv stupar rakt ner i rännstenen.

Jag svarade: Om du skiljer dig, och får ont om pengar, kanske du kan få hjälp med stålar en tid, om du blir utförsäkrad kanske du slipper vänta sex veckor på en tid på socialkontoret. Om du råkar ut för ett trauma eller ett dödsfall, och din psykosociala situation förändras, kanske du kan få professionell hjälp att styra upp den.

Jag svarade: Om ett av dina barn blir sjukt i missbruk kanske hon får hjälp med en behandling. Kanske narkotikan minskar. Kanske drogrelaterade brott minskar. Våld i samband med alkohol.

Jag svarade: Jag tycker om idén om social vård på samma sätt som jag tycker om idén med sjukvård. Att professionellt omhänderta sjuka och skadade; att professionellt omhänderta psykosocialt sjuka och drabbade.

Jag svarade: Jag önskar att du vågade ta risken tillsammans med mig, att rusta socialt utsatta områden, rusta skolor, att ge folk bra bostäder och tänder. Jag önskar att du vågade ta risken, att ge ekonomiskt utsatta ungar rätt till kostnader för fritidsaktiviteter.

Jag svarade: Vet du, jag tror det är jävligt klokt att investera i vanliga hyggliga familjer, och vet du varför, frågade jag. Jag tror nämligen att vanliga hyggliga familjer gör gott om de har det gott. Och du, sa jag, jag kan inte släppa tanken, att om vi idag satsade, eller snarare riktigt slösade, öste, massor med ekonomiska, pedagogiska, psykologiska, sociologiska resurser på två generationer socialt och ekonomiskt utsatta unga … tror inte du att det skulle göra en jävla skillnad? Alltså, jag kan inte släppa tanken, frågan, vad händer med samhället om människor får en chans att skapa sig ett liv?

Till slut frågade jag hon som frågade: Eller du kanske vet bättre, blir det billigare och bättre för samhället om vi skiter i folk? Blir det bättre för dig om jag har det dåligt?

Susanna Alakoski