Vem bestämmer vad en tiggande människa får och inte får göra? – SvD – Kultur 1 juni 2014

När vi klev över de knäsittande på Karl Johans gate berättade jag om första gången jag såg en hemlös tiggande människa i Sverige. Göteborg, tidigt 80-tal. På den tiden var det närmast en sensation med hemlöshet. Oj, svarade dottern, då måste det verkligen ha hänt något! Ja, jo, svarade jag, någonting har hänt.

Vi behöver undersöka det som hänt. Ty i dag är det tätt mellan fattiglapparna på våra gator. Fattigutlänningarna.

Människan förflyttar sig när hon är i nöd. Förföljda romer söker sig till våra gator för att de knappt överlever i sina hemländer. Svenska ungdomar tog sig till Norge på grund av ungdomsarbetslösheten i Sverige. När tidningen Faktum nyligen åkte ner till Costa del Sol för att rota i ett ouppklarat mord visade det sig att det kryllar av utförsäkrade fattigsvenskar i Spanien. De lever som hemlösa och tigger på stränderna.

***

Vad har hänt sedan 80-talet? Vi minns kommunismens upplösning i land efter land. Ungern, Tjeckoslovakien, Estland, Lettland, Litauen. Berlinmuren som sedan hackades sönder. Nyss och så länge sedan. Från planekonomi till marknadsekonomi. Kommunismens fall medförde efterlängtad frihet, ja. Men också svårigheter. Människor tvingades nu att spara pengar för barnens skolor, sjukvård och ålderdomen. Ledde detta till ökad fattigdom för några?

Jag frågar människorättsaktivisten Soraya Post, som suttit i regeringens delegation för romska frågor och som precis valt in i Europaparlamentet som representant för Feministiskt initiativ. Hon säger att fattigt folk i Europa trodde att det skulle bli bättre med EU. Nu anser de att de hade det bättre under kommunismen, i diktaturen. Då fick de i alla fall gå i skolan, det var möjligt att jobba på fälten, i industrin. De hade något mer än inget. Nu kan de inte ens arbeta som slavar.

Med vilken rätt kan människor någonsin tvingas ner på knä, oavsett vad det politiska systemet heter?

Land efter land bildade tillsammans EU. Och nu är vi EU-medborgare, oavsett hur vi röstade. Vi ska vara stolta för varje dag vi klarar av att upprätthålla demokratin. Vi ska också vara stolta för att EU inte stiftar lagar som endast tillåter förmögna människor och akademiker att röra sig fritt i Europa. Fattiga människor har samma frihet/rättighet. Direktör eller arm spelar ingen roll. Fattigsvensk eller fattigrom. Är du EU-medborgare så är du.

Och nu är våra EU-grannar här, för att de har det dåligt där. På samma sätt som vi svenskar söker en höftledsoperation i ett annat EU/EES-land, Schweiz eller Turkiet söker den fattige rumänen sin överlevnad hos oss. Drivkraften heter livet.

När någon väljer ett liv som knäsittande bör vi tolka det som en nödsituation.

***

I en understreckare i denna tidning i mars skrev Helene Gustafsson om hur ”De fattigas ögon förvandlar staden”. Hon hänvisar till den franske poeten Charles Baudelaires prosadikt ”De fattigas ögon”.

Ett älskande par har slagit sig ned på ett trottoarkafé längs den nybrutna boulevarden i Paris. Ur det hål som paradgatan sprängt genom stadens mörka kvarter kliver en trasig och lortig familj, hänförd inför kaféets skimrande ljus. De bara står där, mannen, kvinnan och barnen och deras blotta närvaro kastar en outplånlig skugga över stadens glans och väcker känslor av skam och olust. De har alltid funnits där, hungriga och smutsiga – men dolda i sina egna kvarter. Så länge man slipper möta de fattigas ögon kan man låtsas som om de inte finns, eller som om de inte vore människor.

Hur många tv-inslag har inte visats? I slutet av februari rapporterade SVT om Ioana Ghita som kommit till Stockholm för att tigga pengar till sjukvård för sin hepatit. Här fick hon veta att bara en levertransplantation kan rädda hennes liv. Hur många journalistiska tiggerigranskningar har vi inte läst, som speglar levnadsförhållanden, bakgrund?

De värsta myterna om kriminella ligor har ebbat ut. Men i Stockholms tunnelbana hängde inför EU-valet Sverigedemokraternas affischer med budskapet ”Det är dags att stoppa det organiserade tiggeriet på våra gator”. Enligt Stadsmissionen är tiggeriet i Stockholm inte organiserat. ”SD har valt ut samhällets mest diskriminerade och marginaliserade grupp individer att basera ett direkt felaktigt kampanjbudskap på”, skriver man i ett uttalande. Stadsmissionen har träffat över 7 000 individer och menar att tiggeriet ska ses som en desperat handling. Det handlar framför allt om romska rumäner som saknar grundläggande medborgerliga rättigheter i sina hemland.

Och i stad efter stad har jag passerat utställningar om romer. ”Den mörka och okända historien” – regeringens egen vitbok om övergrepp och kränkningar av romer och resande i Sverige under 1900-talet – ska skapa förståelse för den romska minoritetens situation i dag. Men vad är det vi ska veta som vi inte redan vet? Behöver vi fler berättelser för att inse att det krävs politisk handling?

***

Det har länge varit en kontrovers omkring antalet tiggare. Och det är svårt att beräkna antalet eftersom EU-migranter bara får stanna under begränsad tid. De åker sedan hem och återvänder kanske en ny period. Den enda oberoende nationella räkning som har gjorts är Socialstyrelsens för några år sedan. Hans Swärd, professor i socialt arbete, fattigdomsfrågor uppskattar att det finns någonstans mellan 1 000 och 2 000 tiggare i Sverige enligt de källor han har. Om detta stämmer, och även om det handlar om låt oss säga 10 000 individer, hur kan tiggeriet få så oerhörda proportioner i det offentliga samtalet?

***

Känner vi inte numera skuld så fort vi öppnar dörren och går ut? En präst jag talade med sa att människan känner skuld för att samhället är uppbyggt så nu. När vi ser tiggarna, de hemlösa, de olyckliga, när vi som individer inte kan hjälpa dem, så känner vi att det är vårt fel. När det ändå inte spelar någon roll vad vi gör. Prästen sa att skulden handlar om att vi lever i ett samhälle som alstrar skuld.

***

I oktober 2011 räknade jag ut hur mycket pengar jag la i pappersmuggar under en månad. Cirka 200 kronor. De där hundralapparna botade inte skuldkänslorna ett enda dugg. De botade inte den utsattes situation. Om så alla Sveriges invånare gjorde som jag varje månad så hade vi ändå inte botat ett enda grundläggande problem. Vi kan inte försörja andra människor med våra löner månad efter månad med gatubaserad välgörenhet. Politiken måste organisera denna sociala akt åt oss.

***

Rumänien har fått miljarder i EU-stöd men endast en bråkdel av de pengarna ska ha kommit romerna till del. Redan i fjol hörde jag radion rapportera om romer. EU-slanten som skulle underlätta livet i kåkstäderna, var tog den vägen? ”Bara Gud vet”, suckade romske Dusko Jovanovic i radioinslaget.

Soraya Post menar att Rumänien inte har någon politisk vilja att göra förbättringar för den romska befolkningen. Man vill att ”romerna ska lämna landet”. Hon använder ordet ”korruption” och säger att Rumänien inte har någon integrationspolitik. Inte ens en assimilationspolitik.

Den svenska regeringen vill att en expertinsatsstyrka ska inrättas i Bukarest, en styrka som ska se till att pengarna i EU:s strukturfonder verkligen når fram till Rumäniens fattiga. Rumänien motsätter sig och EU-minister Birgitta Ohlsson misstänker att anledningen att stödet inte når fram är politisk prestige, oförmåga och politisk ovilja.

***

Det finns olika teorier om tiggeri i svensk kontext. En del ser samband mellan nedlagda vårdinstitutioner och tiggeri. Andra menar att samhället har blivit mer uteslutande mot de sämst ställda. Sedan 1500-talet har man försökt reglera tiggeriet i Sverige. Kritiska traktat mot ”tiggarplågan” publicerades när tiggarna blev för många. När epidemierna kom drabbades de fattiga och på något vis vändes detta mot dem själva, de ansågs vara ”sjukdomens bärare”.

I ”Perspektiv på sociala problem” skriver Sune Sunesson, professor i socialt arbete vid Lunds universitet, att i ”Danmark och Sverige på 1700-talet, där levnadsstandarden var någorlunda god, framställdes fattigdomen som en svår fråga och ett viktigt problem. Men fattigdomen omnämndes inte som problem i Finland och Norge, där fattigdomen var betydligt större och svälten skördade många dödsoffer. I efterhand är det lätt att se att det var de fattiga som var det politiska problemet i Danmark och Sverige, inte själva fattigdomen.”

Fattigdom och tiggeri sågs som en ordningsfråga. Och för att undvika problem i det stora samhället ville man påverka det lilla. Arbetarkvinnorna skulle läras fostra sina ungar, skapa trivsamma hem. Genom det ”kultiverade hemmet” skulle man bekämpa alkoholmissbruk, osedlighet, prostitution, ohälsa och kulturell förflackning. Först när det sociala växte fram på 1800-talet definierade man fattigdom och tiggeri som ett socialt problem.

Det finns ingen självklar gemensam definition av vad sociala problem är. Där en del ser karaktärsegenskaper förknippar andra social problematik med brister i samhället. Att säga ”socialt problem” kan också vara ett effektivt sätt att döpa om politiska misslyckanden. Nu som då.

Antologin ”Usla, elända och arma: samhällets utsatta under 700 år” är en bok om vi och dem, hem och hemlöshet. Olika forskare tänker om utsatthet; psykiskt sjuka, ogifta mödrar och hemvändande lemlästade soldater. Texterna berättar om människor som på grund av ras, kön, fattigdom, sjukdom eller egensinne stått vid sidan av det etablerade samhället. Inför den här artikeln läser jag boken som en nutidsskildring. Utanför rigida normer för arbete och familjebildning föraktas och förföljs du. Du blir fattig, du döms till ett liv i fattigdom, plötsligt återstår bara ett alternativ. Att tigga.

Dagens knäsittande påminner om gårdagens. Alla människor vill försörja sig själva, men nöden tvingar dig att söka pengar från påhugg, stöld eller tiggeri.

***

På Drottninggatan i Stockholm passerar jag tolv tiggare. Det är svårt att tro att de kör ”fina Mercedes” som Lennart Holmlund, det socialdemokratiska kommunalrådet i Umeå, skrev i sin blogg. Och faktiskt, om de gjorde det, vem bestämmer vad en tiggande människa får och inte får göra? Får man ha kostym en lördagskväll om man är fattig? Får man sjunga, dansa, får man vara glad? Får fattiga människor ha samma livskriser som förmögna? Får den fattige dämpa ångest med cigaretter och sprit? Får fattiga bestämma själva över sina futtiga slantar?

Tillbaka till Ioana Ghitas nu obotbara hepatit. I Rumänien är sjukförsäkringen knuten till anställning. Arbetslösheten bland romska kvinnor är omkring 90 procent. Utan sjukförsäkring har man bara rätt till subventionerad akutvård.

***

Att göra en mänska galen är lätt.

Tag ifrån honom allt.

Titta så konstigt han bär sig åt.

Orden är den finlandsvenske poeten Claes Anderssons och sammanfattar kanske det till synes obegripliga men så begripliga vi ser på gatorna. Om vi vänder på orden borde de väl också betyda att det är lika enkelt att göra en ”galen människa” frisk?

***

I ”Ligga till last” skriver Hans Swärd att ”Sverige vid sekelskiftet 1900 liknades vid ett enda stort fattighus i utkanten av Europa”. Vägen till välfärden har gått via skyddshem, skolor för vanföra, insamlingar. Industrisamhället krävde åtgärdspolitik. De nya vetenskaperna psykologi, pedagogik och medicin/hygien med rötter i upplysningen skapade en ny syn på människan. ”Det sociala” växte fram som en nödvändighet att komma till rätta med otrygghet, fattigdom och sociala problem. Fram växte socialvetenskapen och slut tog den förnedrande epoken 1800-talets utspisande slumsystrar på slumstationer.

Kan vi exportera våra välfärdsidéer till EU i stället för tvärtom? Jag drömmer om att vi lyfter socialpolitikens betydelse för ekonomisk utveckling. Drömmer om ett socialt hållbart Europa.

Håkan Johansson, också han professor i socialt arbete vid Lunds Universitet, menar att sociala frågor aldrig har prioriterats av EU. Socialpolitik har setts som en fråga för medlemsländerna och fattigdomsfrågan är känslig. Dels har den ideologisk bäring, dels utmanar den inhemska välfärdsstatliga strukturer. Sakta men säkert har fattigdomsfrågan institutionaliserats. I flera kontinentaleuropeiska länder har termen fattigdom ersatts av termen ”social exclusion” (social utestängning).

Jag läser Europakommissionens broschyr från mars 2013, ”Sysselsättning och socialpolitik” som beskriver mål för sysselsättning, socialt skydd och social integration. På framsidan citeras László Andor, EU-kommissionär för sysselsättning, socialpolitik och inkludering.

”Sociala investeringar är en förutsättning för att vi ska gå starkare, mer enade och mer konkurrenskraftiga ur krisen. Inom givna budgetramar måste EU-länderna skifta fokus och inrikta sig på investeringar i humankapital och social sammanhållning.”

Det står att EU bygger på en social marknadsekonomi. Att full sysselsättning, social utveckling, social integration, social trygghet, solidaritet och social sammanhållning är prioriterade mål i EU-fördraget.

Det står att all EU-politik bör sträva efter fullgott socialt skydd och motverka social utestängning. Fördraget innehåller dessutom en stadga om de grundläggande rättigheterna, som är bindande för både EU-institutioner och medlemsländer. Stadgan ska garantera sociala rättigheter för oss som EU-invånare, bland annat: rätten till social trygghet, och hälso- och sjukvård.

2010 sjösatte EU en tioårig tillväxtstrategi för att hjälpa EU länderna ur krisen – ”Europa 2020”. Fem centrala mål har satts upp. De gäller sysselsättning, utbildning, forskning och innovation, social integration och fattigdomsbekämpning.

Gott så, men i dessa tider återkommer jag ofta till mina resor i Rumänien. Jag var lika gammal som min äldsta dotter är nu och hade aldrig sett en hemlös människa. I Rumänien klev vi i lera blandad med avföring från både djur och människor. Vädjande barn längs vägkanterna. Sjuka föräldrar. Krökta ryggar. Kraftlösa blickar. Bostadsområden som boskapsområden.

2012 deltar jag i en fattigdomskonferens. Där visas fotografier från landet jag reste i som ung: samma lera, samma bedjande ungar, samma allting. Men bostadsområdena nu som soptippar. Botbara sjukdomar nu obotbara. Hur kan det inte ha blivit bättre på 30 år? Hur kommer det att se ut när min dotter är medelålders?

***

Ioana Ghita har kanske ett år kvar att leva, om hon inte snubblar över en möjlighet till levertransplantation. Hur kan det skilja så mycket på liv och liv inom samma politiska projekt?

Jag tolkar de knäsittande som en nödsituation.

Som ett rop hjälp.

Jag uppfattar dem som ett rop på politik och drömmer om ett EU där socialministerposten i varje land vore en statuspost.

Susanna Alakoski