10 sep Sydsvenskan 2018.09.16
En gång i tiden skulle vi finnar ut, i dag riktas rasismen mot andra grupper
Stannar till, tar en bild av de tjocka röda nyponen. Hemma på gården kallade vi dem kommunalnypon. Jag kunde inte fåglarnas namn heller, eller trädens, inflyttade som vi var. Från ett annat land. På mina författaresor frågar publiken som bott eller turistat i Ystad ofta var området jag växte upp i låg. Fridhem låg mitt i stan, svarar jag, men var liksom inbyggt på ett sätt att folk sällan hade skäl att passera.
Avsaknaden av historiska trådar stör mig om nätterna. Som att sammanhangen bränts av på mitten. När jag tog del av Skånekartan efter valet såg käraste Skåne närmast ut att vara Sverigedemokraternas högkvarter. Påmindes om sidorna i boken ”Tusen år av Invandring – en svensk kulturhistoria” (Dialogos, 1998), som beskriver försvenskningsarbetet av en gång danska Skåne. Det skånska motståndet att bli svenskar var stort. I Simrishamn klagade skolmästaren när församlingen vägrade sjunga på svenska. Bötesstraff utdelades för skåningar som höll barnen borta från svenskundervisningen. Blandäktenskap uppmuntrades mellan svenskar och danskar, ty detta skulle göra nationen ”öm och rädd om varandra”. Skåningarna sades utveckla ett svårbegripligt blandspråk, och misstänksamheten mot skåningarna var länge stor, men så småningom upptogs de ändå som ”jämbördiga medborgare” i det ”svenska riket”. Och idag, en köldknäpp från den tiden, så många som sätter sig till doms över andra på samma sätt som dåtidens överhet gjorde mot skåningen.
/../