02 jan Skriv människor Skriv! – Kristianstadsbladet 2011-10-01
Jag skulle vilja skriva en bok. Så säger människorna jag möter på biblioteken. Nästan alla faktiskt. För att inte säga så gott som varenda läsare. Jag skulle vilja skriva en bok. Ännu fler tänker det, drömmer om det. Jag ser bokdrömmen i människornas ögon och har ofta funderat på vad det är jag ser. Utan tvekan ser jag livet, och livet för de allra flesta handlar om pappas hjärtinfarkt, mammas cancer, livet för många handlar om ensamheten, om barnlösheten, om skilsmässan. En del har förlorat sitt barn. Livet handlar om flykten från Irak, via Ukraina, Ryssland till Sverige, om att inte kunna språket. Livet handlar om att ha ont i ryggen, värk i lederna och om att ha en son som knarkar. Livet handlar om ätstörningarna, om självbedrägeriet, om att tappa fotfästet. De ögon jag möter berättar detta, och människorna säger: Jag skulle vilja skriva en bok.
Varje år håller jag (tillsammans med Mats Söderlund) en skrivkurs i Andalusien. Kursdeltagarna kommer från hela Sverige och hela Finland. De är journalister, forskare, snöröjare, lärare och psykologer, fotbollstränare, informatörer. De vill skriva en bok. Vi går genom skillnaden mellan roman, biografi, talar om metaforer, adjektiv. Vi ringar in vaga ord, övar på dialoger, gestaltning. Vi tränar rytm, ton och klang. Jag hävdar att romanen är en komposition och vi tjatar på om kontrast, rörelse och radslut. Vi skriver poesi. Eftersom vi följer spansk tid har vi aktiv siesta. Då sitter kursdeltagarna i skuggan och skriver om ett rum utan att använda orden golv, väggar, tak. Inte sällan blir de fåglar då, eller myror. På kvällen äter vi andalusiska griskinder och suger på ett glas Tinto Pesquera. Nästan alla som vill skriva en bok har en dikt i lager. Asta läser poesi om hur det är att åldras.
Kursdeltagarna vill aldrig någonsin skriva en bok om sina yrken. De vill alltid skriva en bok som handlar om livet. Och livet för våra kursdeltagare har hittills handlat om bipolär sjukdom, adelns utanförskap, pappas konkurs, rädslor, sorg, familjehemligheter, sexuella övergrepp, könsidentitet, religiöst förtryck, fattigdom, MS, självmord, tystnadens plåga.
Hur mycket ligger det inte i detta; Jag skulle vilja skriva en bok.
På kursen säger vi att det är fel att tänka så.
Ty väldigt lite ryms i en roman.
Vi säger tänk inte en bok, tänk minst fem böcker.
Kanske tio, om du vill bli författare.
Vi säger också att det tar lång tid att skriva en bok.
Längre än vad man tror.
Och ensamt är det.
Och petigt och gnetigt.
Men också roligt, när man får till den där meningen som ger texten lejonfötter. Eller vändningen som överraskar dig själv.
Vi ställer också frågan, varför skriver du? Svaren är olika. För att jag vill förstå mig själv, bli förstådd. Man har något att berätta. Det rör sig om en befrielseprocess. Ibland liv och död. Man har alltid skrivit. Det finns en historia i släkten. Man vill ge röst åt människor som inte kan föra sin egen talan.
Ingen, faktiskt inte en enda person har sagt att hon eller han vill förändra världen. Och det är det som är så konstigt med litteraturen. Författare är inte politiker, men det som författare skriver kan få politiska konsekvenser. Och fortfarande är kvinnokroppen det farligaste man kan skriva om i många länder. I Iran får man inte skriva om ett naket kvinnoben, inte ens ett naket kvinnoöra? Könsstympning är ett evigt tabuämne liksom kvinnlig sexuell lust. Och det är just därför det skrivs böcker, och det är därför jag säger, skriv människor skriv!
Fotnot: Susanna Alakoski är författare, uppvuxen i Ystad, bosatt i Stockholm. Belönades 2006 med Augustpriset för sin roman ”Svinalängorna”, vars filmatisering är det svenska bidraget i kampen om en Oscar.