04 jan Läsandets läkande förmåga – Kristianstadsbladet 2012-09-22
Det är litteraturfest i södra Danmark. Taxin kommer tre min sent, så får jag vänta på bussen någon minut, så får jag vänta elva minuter på Arlandatåget, så kommer jag till incheckningsautomaten sju över, men den stängde fem över, så tar de inte mot väskan, så missar jag flyget, så får jag lägga till sjuhundra kronor, slå mig ner på fiket och vänta på nästa plan. Stress i Köpenhamn, jag snubblar till slut ombord på sista tåget till Flensburg, där jag äntligen når hotellet vid midnatt.
Med mig på resan har jag ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?”, Jeanette Wintersons osentimentala självbiografi, som beskriver hur hennes strängt religiösa adoptivmamma, Mrs Winterson, läste bibeln om natten och citerade den på dagen. Den ”yttersta dagen” låg ständigt runt hörnet och djävulen hade lurat på henne fel barn. Jeanette Winterson tillbringade ofta nätterna utomhus eller i kolkällaren. Så straffades den olydiga, besvärliga och ilskna flickan.
Jag kramar Jeanette Wintersons bok under läsningen. Hon flyr inte bara sin despotiska mamma, bibelorden, utan också från industristaden Manchester och en framtid på hundkexfabriken. Jeanette Winterson behövde orden (”olyckliga familjer är sammansvurna i sin tystnad”) men när Mrs Winterson upptäcker dotterns hemliga bibliotek under sängen anordnas ett bokbål på bakgården. Händelsen får Jeanette Winterson att inse, att även om böckerna är borta, så kan inte innehållet förstöras. Berättelserna lever kvar inom henne, och vid den pyrande ordhögen föds så ett författarskap: ”Jag kan skriva mina egna”. Paradoxalt nog – Jeanette Wintersons litteraturfientliga mor är den som gör henne till författare?
IFlensburg har husen stått i hundratals år. Staden ligger omedelbart söder om gränsen mot Danmark, området sägs vara utomordentligt för segling. Här finns ett gråbrödrakloster och befolkningen talar fem olika språk. Som gammal Ystadbo och som flerspråkig känner jag mig hemma. Vaknar till slamret av ett bygge och barnröster. Går en morgonpromenad förbi stängda ölschapp och tatueringshak. Gatumusikanterna är redan på plats tillsammans med tiggarna. Solen och molnen samsas denna dag om himlen. Hamnlukt.
Att fly tycks vara omöjligt, men det är precis vad unga fröken Winterson gör, till universitetet i Oxford, och när Mrs Winterson förstår att Jeanette dras till flickor i stället för pojkar utbrister hon det som kommer att bli bokens titel: Why be happy when you could be normal?
Sällan har jag läst en bok som så visar på läsandets läkande förmåga.
En bok är en förtrollad matta som kan flyga iväg med en någon annanstans.
Och sällan läser jag något som tar sådan ställning för litteraturen:
När vi skriver är det lika mycket tystnaden som berättelsen vi håller fram. Ord är den del av tystnaden som kan uttalas. /…/ Jag tror på skönlitteratur och på berättelsens kraft, för det är så vi talar i tungor. Vi är inte tystade. När vi är svårt traumatiserade upplever vi alla att vi tvekar, vi stammar, det blir långa uppehåll i våra tal. Det stockar sig. Vi får tillbaka vårt språk med hjälp av andras språk. Vi kan vända oss till dikten. Vi kan öppna boken. Någon har varit där för vår räkning och djupt dykt efter orden.
Flensburg är en av de tyska städer som klarade sig utan skador under andra världskriget. Staden var dessutom säte för Nazitysklands sista regering, som efter sin kollaps gav världen en helt ny litteraturgenre: Vittneslitteraturen, vars term myntades på 1970-talet av Elie Wiesel som överlevde Auschwitz och Buchenwald.
Ikväll möter jag ett ”dansk og tysk publikum”. De har läst ”Svinestierna” och ska ställa frågor om skrivande och läsande. Jag slår igen ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?” och beger mig.
Tänker att mitt uppdrag här på litteraturfestivalen i södra Danmark är det samma som Jeanette Wintersons var under hennes Sverigebesök:
Berättelsen passerar tröskeln från min värld in till din. Vi möts på berättelsens trappsteg.
Susanna Alakoski