26 nov Du blir hur du bor? – Efter Arbetet
Det nya klassamhället, rubriken på idétidskriften Axess Magasin. Varför känns det inte tjatigt, när flera tidskrifter lyft klassfrågor det senaste året? ´
Horisont: ”Arbetarlitteraturens återkomst”, Fantasin: ”Jävla medelklasshora”.
I Finland utkommer två antologier som behandlar ämnet klass. Kanske är det så enkelt att klassfrågorna av sig självt fått ett uppsving, eftersom de är så kännbara nu? Från att ordet klass känts som en sjunken ubåt från 80-talet tycks ordet idag vara en rymdraket.
Läser Dagens Nyheter (1/7-09). Kajsa Ekis Ekman skriver om hur lagen om vård av missbrukare havererat. ”Varje gång man diskuterar någon form av tvång inom vården börjar det att varnas för en totalitär stat, 1984 och socialingenjörskonst. Expressens ledarsida ropade ”Statens egendom”, Sydsvenskan talade om folkhemmets tvångstankar och associerade till tvångssterilisering.”
Vakna! skriver Kajsa Ekis Ekman, och menar att debatten om missbruk måste börja i verkligheten och inte i hjärnspöken från forna tider. Missbrukare lämnas att dö på gatorna. Man säger ”det finns inte pengar” och man frågar ”är det en pundare” om någon ringer ambulansen när någon inte andas. Det är nog därför ordet klass är en rymdraket. Klasskillnaderna är bomber på våra gator. Fattigdomen ett DDTmedel, ett av våra värsta hot? Fattigdom, och vad den gör med människor skrämmer mig. Förvånas över att inte fler rubriker handlar om detta.
Hamnar i ett samtal med äldre man på en fest. Hans mamma arbetade i textilindustrin i Malmö, min mormor arbetade i samma bransch i Finland. Vi utbytte tankar. Kom in på miljonprogrammen. En bild har etsat sig fast hos mig. Man river höghus i Frankrike. På säkert avstånd står människor och gråter, de pekar och gråter. ”Där bodde jag” säger en svart kvinna, kameran zoomar in åttonde våningen. Kan det bli mer anonymt? Men där bodde hon, där på åttonde våningen fanns hennes liv och historia. Strax jämnat med marken. Vem blir den svarta kvinnan efter rivningen? Historielöshet, ett hotfullt ord i mina öron.
De flesta av mina barndomsminnen finns i en lägenhet. Glada och sorgliga minnen, men dock; mitt liv. När mina föräldrar dog förvandlades vårt hem, vår rot, till en anonym plats. Jag kan inte besöka ”mitt liv” längre. Huset var inte vårt, det gick inte i arv, det kan inte heller köpas tillbaka, har jag ens rätt att gå in trappen? ”När man inga pengar har, får man gå med rumpan bar”. Säger intet, säger allt. När man inga pengar har kan man i allfall inte köpa ens granntomten till sina minnen.
Miljonprogrammen är inte bara höghus, det är punkthus och stjärnhus och småhus också. Men höghusen är de hus som blivit sämst rustade på många ställen. Kackerlackorna i Rosengård, det är också bilder som etsats sig fast. Hur många människor, uppvuxna i insektshusen, kommer att minnas sitt Sverige som smultronstället på jorden? Vad kommer barnen att ha att berätta om sin svenska uppväxt?
Gamla arbetarbostäder blir fashionabla bostadsområden: Gamla stan i Stockholm, Haga i Göteborg, fiskehamnar på Österlen. Gamla fabriksområden blir kulturcentra, Slagthuset i Malmö, idag ett av Skånes starkaste varumärke? Slakthusområdet i Stockholm, snart huvudstadens nya nöjesnav? Kulturmagasinet i Sundsvall, tidigare en lagerplats för kolonialvaruhandlarnas produkter. Nu ”Sundsvallsbornas vardagsrum”, med bl.a. bibliotek, museum. Ja, gamla fabriksområden blir till nya stadsdelar med dyra bostadsrätter, butiker. Samma sak sker i andra länder, hela Finlaysonkvarteret (textilfabriksområdet) i Tammerfors är en enda stor färgglad glass! Inget konstigt med detta, samhället är föränderligt, utveckling är normalt. Och ibland blir det bättre. Men jag kan ändå inte låt bli att tänka tanken, miljonprogrammen, kommer dessa att gå samma öde till mötes? Kommer höghusmiljonprogrammen någonsin att bli det ballaste, dyraste man kan bo i? Kommer de att utvecklas till kulturcentra, viktiga mötesplatser, åtråvärda nöjesnav? Svårt att säga.
Du blir vad du äter.
Du blir hur du bor?
Vakna! skriver Kajsa Ekis Ekman, och menar att debatten om missbruk måste börja i verkligheten.
Det samma säger jag, och undrar om ordet klass idag skjuter fart för att vi är nyvakna?