24 okt Man vill ju inte hänga läpp – Dagens Arbete
Befinner mig i Dalarna. Det är mitten på januari. Ingen is på sjöarna eller snö på vägarna. Jag smsar hem. Vi konstaterar att det är andra vintern på 16 år som vi inte åkt skidor i januari i Stockholmområdet. Vädret är ur led. Men det gäller att inte hänga läpp.
Hänger läpp gör de inte på vänsterns bokkafé i Borlänge heller. Det är fullsatt. Så enkel idé, lokalen finns, men man gör ett bokkafé av den en gång i månaden och vips så blir det fullsatt. Och man samarbetar över gränser. Denna gång samarbetar v, s och ABF över litteraturgränserna. Det är meningsfullt, jag blir glad. Men samtidigt som jag befinner mig på bokkaféet i Borlänge håller man som bäst på att sparka anställda på Brunnsvik – arbetarrörelsens idécentrum för lärande och utveckling. LO vill inte ha kvar den anrika folkhögskolan i sin ägo. Och nu ska bibliotekarietjänsten försvinna och ersättas med ett kulturråd. Varje gång jag hör att en bibliotekarie ska försvinna får jag hundragg. Vad håller vi på med i Sverige?
På bokkaféet blir det frågestund. Vi kommer in på kulturfrågor. Självaste kommunalrådet i Borlänge hade sin första kulturupplevelse som 30-åring – på Brunnsviks folkhögskola. Själv tassade jag runt sagostunden som barn. Biblioteket var något som var för fint för mig. Jag ville, men vågade inte gå in. Så har det varit för många av oss, som kommer från enkla förhållanden. Det är längre väg för oss till Operor och svandans, till museer och bibliotek.
Svensk arbetarrörelse kallas även för en kulturrörelse, den äger en kulturskatt. Med ”egna” bildkonstnärer, författare, poeter, låtskrivare, artister och tänkare. Hur skulle det sett ut utan exempelvis Åsa Linderborg och Göran Greider? Många krafter motverkar arbetarrörelsen idag. Helst ska den försvinna och på bokkaféet ställs frågan: Varför skäms så många som är vänster? Ja, hur är det möjligt, hur kan man ha skamkänslor över drömmen om genuin solidaritet, vad har hänt?
Samtidigt som Brunnsvik hotas plockas konsten på våra Folkets hus runt om i landet ner. Folkets hus ska bli Folkets konferens. Inte bara vädret är ur led. Arbetarrörelsen är också ur led.
Det må vara rätt att gammalt måste bli nytt. Att nya ledningar kräver nya tag och idéer. Att nya tider måste få ny luft. Men historien vill jag ropa, hur berättar vi om historien för våra barn? Hur ska jag kunna visa på samhällsutvecklingen, som är så oändligt mycket mer komplicerad än det vi hör när vår favoritbellman Stefan Sundström sjunger:
”Familjen Bra dom har det så bra bygger staket mot onda grannar
Hos familjen Bra härskar godheten Fattas bara annat
Men ondskan dyker upp hos barnen med gråt och fula ord
Den som ändå kunde utplåna all ondska på vår jord”
Vi tycks veta lika lite om arbetarrörelsens framtid som vi vet om det kommande vädret. Och kanske måste vi konstatera att i en tid då arbetarrörelsens kulturella arv borde framhållas och aktualiseras, då läggs stora delar ner och får driva fritt som aktierna på börsen. Men man vill ju inte hänga läpp. Och det är i det här läget jag börjar tänka på Ishotellet i Jukkasjärvi. Som nu slagit upp portarna för 18 året i rad. Folk från hela världen vallfärdar. Vem trodde att så många kunde vara intresserade av snö och is, det enda de har gott om Jukkasjärvi? Likadant med det blivande buddistiska templet i Fredrika. Som ska bli det största i Europa. Vem vågar tro på att stenelefanter och bön ska dra tusentals människor till Åsele kommun?
Läste om idén, att rädda arbetarrörelsens kulturskatt genom att ge den ett eget arkiv och museum, förlagt till Grängesberg. En utmärkt idé tycker jag, fast varför inte till Brunnsvik? Bygg ett arbetarnas ishotell, med konst, bibliotek, arkiv, scen, föreläsningar, statarlängor och fejkad fabrik. Glöm för all del inte att vara moderna med en ordentlig Folkets konferens del. Och om nu inte LO-ledning vill hålla i trådarna, bilda ett aktiebolag. Vi är nog många som skulle våga satsa. Och folk skulle vallfärda, det är mitt tips i all fall. Från hela världen.
Susanna Alakoski