13 feb Kvar blir det värdefulla? – Bang februari 2007
Som socialarbetare stod jag ofta i slutändan av politiska beslut. Lappade ihop människors trasiga liv. Samhällets brister var tydliga. Jag bokstavligen såg hur politiska beslut fick konsekvenser, hur politiken inte räckte till. Människor hade för lite pengar. För kvinnor handlade det inte sällan om att ha så låg a-kassa, låg pension att ekonomin inte ens nådde upp till socialbidragsnormen för sitt leverne. Trots ett långt yrkesliv fick pensionerade kvinnor söka kompletterande socialbidrag varje månad, ibland i trettio år. Människor hade inte råd att köpa möbler, laga sina tänder. Lågutbildade mammor stressade mellan deltidsarbetet och dagiset, och sökte ekonomiskt bistånd för kontokortskulder, som en för en kort tid förgyllt vardagen, eller räddat julen. En del söp för att deras liv var för pissiga. Andra knarkade för att de inte orkade leva över huvudtaget. Kvinnor misshandlades, vårdnadstvister drog och slet i folk och barn for illa. Jag mötte barn som aldrig varit på semester, barn som levt i fattigdom hela sina liv. En del av dem kunde inte bo hemma, fast de inget hellre ville. Andra saknade kläder, cyklar, sociala nätverk. Många kom från andra länder, hade hamnat under fattiga förhållanden i Sverige på grund av det. Ibland var jag bedövad av ledsnad över hur illa människor for, ibland bedövad av ilska. Men lika ofta var jag glad för att det gick att påverka, förändra. Bäst var att det inte fanns hemlösa människor i Sverige på den tiden, så långt räckte politiken faktiskt. Mitt viktigaste redskap i arbetet var min människosyn.
Stolt lag
Den nya socialtjänstlagen (1982) var en stolt lagstiftning som uppfodrade en stolt yrkesgrupp att klara av att se till ”allas rätt till trygghet”. Ur portalparagrafen, som var socialtjänstens mål:
”Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet.”
Oftast mötte jag människor från lägre arbetarklass eller arbetarklass. Bara en gång mötte jag även ganska många människor från medel- övre medelklass. Det var i början av nittiotalet, då bostadsrätts- och villapriser rasade och en del egna företagare hade svårt att få jobb. Då saknade denna yrkesgrupp plötsligt också pengar för sin försörjning. För de var ju inte med i någon a-kassa, som kunde träda in när lönen upphörde att dimpa in. Mötet för deras del ofta ett bakslag. Socialtjänsten hjälpte bara de som hade det allra sämst. Alltså inte de som hade en (av två) bilar att sälja. Som hade en villa, en bostadsrätt eller ett sommarhus att avyttra. Man tvingades dessutom ställa av sin firma och aktivt söka ett vanligt vilket-som-helst-jobb. Innan man hade rätt till socialbidrag skulle man alltså ha uttömt alla egna möjligheter till försörjning. Under en kort övergångstid hade dock många rätt till viss hjälp om läget var extremt akut, så omtänksam var lagen – människosynen. Det var skälig levnadsnivå som gällde, alltså inte frågan om något liv i sus och dus för någon.
Tummad bok
Studietiden på socialhögskolan på 80-talet var suverän. Samhällsvetenskapligt inriktade läste vi ämnen som sociologi, socialpsykologi, socialpolitik, arbetsrätt, civilrätt. Det sociala arbetet stod i fokus, den viktiga grundfrågan handlade om människors olika villkor utifrån perspektivet individ och grupp. Vi läste böcker som Från fattigdom till välfärd, Människans rikedomar, Varken offer eller herre. Vi läste om arbetsmarknadspolitiken, byggnadsforskningen. Om statsskicket, det kommunala självstyret, rättsstaten och social förvaltning och organisation. Johan Cullbergs Kris och utveckling var en bibel för att förstå människan, liksom Gustav Jonssons Att bryta det sociala arvet. Visserligen var de flesta författarnamn manliga, men ämnena var universella och vi gick ut i yrkeslivet för att ta itu med samhällsfrågorna på ett mänskligt plan i det högt utvecklade svenska samhället.
Men konstigt nog, min mest tummade bok heter Politiska ideologier i vår tid (Reidar Larsson, Studentlitteratur AB). Den boken har jag återkommit till i alla år. Senaste utgåvan kom 2006. Den används fortfarande på universiteten. Jag kollar, jodå, i den senaste upplagan har våra moderna ideologiska inriktningar tillkommit, bl.a. ekologismen, radikalfeminismen och islamismen.
Så gott som varje rad i min bok är understruken – men varför? Kan det ha varit så, att jag redan då funderade på hur det kom sig att människor kunde läsa samma böcker, artiklar men dra så fundamentalt olika slutsatser av livet? Sökte jag svaret till vad det i grunden är som gör att människor tycker så olika? Jag vet inte, men jag minns att jag rös när jag läste den extremt torra boken – jag kände tydligt var jag hörde hemma och var jag kände mig främmande, och jag förstod varför. Det handlade om människosyn.
Politisk ideologi
Politik kommer av det grekiska ordet pólis, ”stadsstat”. Det betyder ordagrant översatt det som rö r staten. Politik är ett omstritt begrepp med många definitioner. En minsta gemensam nämnare är dock att begreppet alltid syftar på offentlig maktutövning och den process som bestämmer hur den offentliga makten utövas, det vill säga maktkamp. Ordet idiot kommer av grekiskan idiotes som betyder en ’privat man’, det vill säga motsatsen till statsman, politiker (källa Wikipedia).
För att förstå politik måste man förstå politikens ideologi. Hur politiska företrädare än lägger orden i valrörelsemunnen, så finns det en ideologi, eller en ickeidologi, bakom varje stavelse. Jag läser på nytt om konservatismens människosyn i Politiska ideologier i vår tid (2006):
”Konservatismen har godtagit den politiska jämlikhet som är en förutsättning för den allmänna rösträtten. Likaså godtar konservatismen juridisk jämlikhet, d.v.s. likhet inför lagen. Men längre sträcker den sig inte. Den konservativa åskådningen utgår från människornas olikhet och faktiska ojämnlikhet ifråga om intelligens, omdömesförmåga etc. Detta är i och för sig ingen större stridsfråga mellan ideologierna. Så vitt man kan se är den ursprungliga jämlikhetstanken från 1700-talet, att alla människor faktiskt är lika, övergiven inom alla politiska idéinriktningar. Skillnaden består i stället i huruvida och i vilken mån de sociala och politiska följderna av människors olikhet och olika förmåga skall accepteras eller inte. Man kan påstå att konservatismen i huvudsak anser att skillnaderna skall accepteras. /…/ Inkomst och förmögenhetsskillnader är i de konservativas ögon på det hela taget, ett mått på människors olika prestationsförmåga.”
Familjen, nationen och förebyggande arbete mot ”revolutionära förändringar” är centralt hos de konservativa. Kön finns inte. I motionen ”Modern jämställdhet” (1998/99) säger (gamla) Moderata samlingspartiet att jämställdhet primärt handlar om rättvisa mellan individer, inte mellan kön. Kvinnor ansågs inte vara underordnade, utan fria individer liksom männen. Brister i jämställdheten skulle försvinna av sig självt om individen bara fick välja fritt. De erkände att det rådde ojämställdhet mellan kvinnor och män och hade långtgående förslag om hur jämställdheten ska förstärkas på några politiska områden. Bl. a förespråkades vårdnadsbidrag, lägre skatt generellt och specifikt för hemnära tjänster, en nedbantad offentlig sektor och fri konkurrens på arbetsmarknaden. Ungefär samma förslag som (nya) moderaterna har idag.
Feministisk politisk teori tar sin utgångspunkt i att kön inte är något som går att välja bort, att det inte finns någon nivå då kön upphör att betyda någonting för människor. Den sätter politiken i fokus och grundstenen är förhållandet mellan kön och makt. För politik har kön en avgörande betydelse.
Men tillbaka till den politiska ideologin. Efter valnatten 2006 verkade en rädsla sprida sig i landet. Varför var folk så rädda för Fredrik och den snälla alliansen? Som ju talade så varmt om människors ”utanförskap”, ville att alla skulle vara med, ha ett jobb. Jag uppfattar statsministern som seriös – men ändå verkar folk så rädda. Jag fortsätter att läsa om konservatismens människosyn för att försöka förstå vad rädslan kan handla om:
”En annan konservativ grundtanke är att ”människan är både ond och god, hon är varken fullkomlig eller möjlig att göra fullkomlig”. /…/. De konservativas pessimism beträffande människan tar sig i uttryck i krav på ”fasta normer”. Generationernas samlade visdom, traditionerna och det religiösa arvet framställs som ett oumbärligt stöd för den bräckliga människan.”/…/ ”Ståndscirkulationen” är konservatismens svar på den socialistiska utjämningstanken. Vägen uppåt ska vara öppen för alla.”
Politisk ideologi idag?
Hur presenterar alliansen sina olika ideologiska inriktningar idag? En snabbkoll på hemsidorna ger svar. Moderaterna har en uttalad ideologi:
”Vi är ett både liberalt och konservativt parti. Vi vill utveckla och förbättra människors frihet, rättssäkerhet och rättstrygghet. Vår uppfattning är att varje människa är unik och har ett eget värde. Den moderata ekonomiska politiken bygger på tanken om fri företagsamhet och en fri ekonomi. Vi är därför motståndare till socialism.”
”Socialism är i grunden en benämning på en ideologi som förespråkar en samhällsform där ekonomin står under folklig kontroll. Socialism är en social och politisk åskådning som bygger på idén om social jämlikhet och rättvisa och som söker sitt ursprung i upplysningens omvandling (Ronny Ambjörnsson, professor i idéhistoria spårar socialismen än längre tillbaka i tiden, detta gör även författaren Gunnar Gunnarsson) Socialismens ursprungstanke var att man skulle få bort all orättvisa genom gemensamt ägande.” (Wikipedia).
Centern presenterar ingen ideologisk punkt. Deras politiska visioner påminner mer som en käck sång på fri vers, men andemeningen lyder (ur idéprogram 2001):
”Centerpartiet har en stark tro på människans vilja och förmåga att ta ansvar och vara delaktig. På denna tilltro grundas vår vilja att förnya demokratin och politiken.”.
I en annan vers i sången står det.
”Det yttersta målet är att var och en ska kunna växa som människa och ha möjlighet att förverkliga sina drömmar. Ansvar för varandra och för naturen ska vara vägledande när samhället formas.”
Och:
”Människan har en andlig dimension i förmågan att utveckla ”medmänskliga” egenskaper som empati, osjälviskhet och kärlek. Med denna utgångspunkt har Centerpartiets människosyn sin historiska grund i den kristna livsåskådningen och i humanismens krav på respekt för människovärdet.”
Kristdemokraterna utger sig inte heller för att ha en ideologi men redovisar sin ”personalistiska människosyn”:
”Personalism är kristdemokraternas alternativ till individualism och kollektivism, och en människosyn som stämmer överens med verkligheten. För oss är inte den enskilde sig själv nog och oberoende av andra, men inte heller bara en anonym kugge i det stora samhällsmaskineriet. Varje människa är unik, men behöver gemenskap med andra för att utvecklas. Varje person är född in i ett sammanhang av andra personer med ett ömsesidigt beroende. Människan har såväl kroppsliga och själsliga som andliga behov. Det kristdemokratiska samhällsarbetet tar därför sin utgångspunkt i människans helhet och betonar människans behov av gemenskap.”
Och så familjen:
”Den viktigaste gemenskapen är familjen. I denna lilla grupp får familjemedlemmarna möjlighet att möta kärlek, omtanke och förståelse, men också att ställas inför krav och ta ansvar.”
Folkpartiets partiprogram saknar också en idelogisk punkt. Men de redogör för liberalismens grunder:
¨
”Den enskilda människan är liberalismens utgångspunkt. Målet är hennes frihet och livschanser. /…/ Vi har alla vår egen personlighet och våra drömmar om framtiden. Vi är utrustade med förnuft, känsla, samvete, förmåga att ta ansvar och att utvecklas. Oavsett bakgrund, begåvning, fysisk och mental styrka måste alla människor få många livschanser, många möjligheter att växa och utvecklas. Även om varje människa är unik, så förenas vi av vissa gemensamma andliga och materiella behov. Vi har alla rätt till liv, frihet och sökande efter lycka. Samtidigt har vi ansvar för att dessa rättigheter omfattar alla. Liberal individualism är därför oförenlig med en egoism där man bara ser till sig själv. Liberalismen betraktar alla människor som jämlikar – men inte som lika.
Och:
”Folkpartiet liberalerna är ett idéparti. Vi ser inte som vår uppgift att företräda vissa grupper eller intressen. I stället står vi upp för medborgaren i kontrast till dem som i första hand ser sig som representanter för en viss samhällsklass, livsåskådning eller uppfattning om hur livet ska levas.”
Det mesta låter ju toppen. Men kan det inte vara lika farligt att inte ha en tydlig ideologi som att ha det? Jag menar, Nietzches snyggord kunde användas till egennyttan av många, från nazister till humanister.
”N:s alltför sparsamma begreppsdefinitioner och hans skenbara inkonsekvenser möjliggör tolkningar av hans texter.” (Nationalencyklopedin).
Jag frågar några kvinnliga vänner om deras rädslor och häpnar över orosorden som rinner över läpparna. De oroar sig för hur ska det gå för dem som ”vägen uppåt” inte tycks vara öppen för. Jag tolkar det som att de inte litar på alliansens människosyn.
Rädslorna
De flesta är rädda för att det ska bli ett nytt ”pigsamhälle” och att vi ska återgå till gamla könsroller.
B. är riktigt rädd för privatiseringsivern, ombildandet av bostadsrätter. De som inte har råd med kontantinsatsen och de höjda hyrorna (i en långsiktig investering) hamnar utanför en vinstkarusell. Hon är rädd för att ett litet land, med smalt språkområde ska mista sin kulturpolitik, som behövs just för valfriheten. Hon är rädd för att bibliotekslagen och författarfondens solidaritetsfördelande bibliotekspengar till författare (ej verksamma i bästsäljande genrer) ska tas bort.
M. säger att hon inte är rädd för egen del. Hon kommer snart att vara en välbetald, välutbildad, frisk person i sina bästa år med en hyresrätt hos en familj som hon känner. M. är psykiskt stabil och har inte behov av a-kassa. Ändå är hon rädd för att klienterna inom psykiatrin fortsätter att berätta hur oroliga de är för att de inte känner sig trygga och saknar en självklar plats i samhället. Bostad, medicin, arbetsträning och a-kassa är för många det allra viktigaste i vardagen. Folk slåss med olika byråkratier för att hålla näsan över vattnet. När dessa människor inte talar om hur de mår utan istället talar om att de är oroliga för att de ska bli ännu mer marginaliserade efter att ha lyssnat på ”regeringen på TV.” Då blir M: jätterädd.
L. säger att det vanligaste svaret norröver är: ”jag är rädd för allt”. Den stora skräcken gäller att landet Sverige i grunden kommer att förändras. De värden som människor känner är på väg bort; solidaritet, medmänsklighet, lika värde. Skräcken handlar om att ”marknaden” ska ta över. Om att statliga bolag säljs ut – av ideologiska skäl, inte för att det är bra för landet, att vi får en låglönemarknad där få kommer att ha råd att vara med i facket. Skräcken handlar om att vi får ett nytt trasproletariat som kommer att bestå av redan slitna kvinnor. M:s personliga rädsla handlar om ytlighetens tid, att kulturen helt ska anpassa sig till ytan, att yttrandefriheten kommer att handla om rätten att publicera våld och porr snarare än om det fria ord som kan betyda något för en demokrati. Vad blir vi för sorts människor, vilka sorts människor kommer vi att fostra?
K. hör från kollegor att psykiatrin är på fallrepet. Hon är rädd för att anti-intellektualism i mening förakt för tänkande, reflektion, kunskap, forskning blir acceptabelt, t.o.m. premierat. Att klassklyftor, egoism, kapitalism i form av rå vinningslystnad ökar, att människor som av olika skäl inte passar in i normen heltidsarbetande, välfungerande, svenskliknande, glad, käck och snäll person kommer att fara illa. Att Sverigedemokraterna får mera vind i seglen, för att kampen för solidaritet, lika värde, humanism misstänkliggörs. Att förmågan att problematisera, relativisera olika samhällsförhållanden och dess konsekvenser inte längre värdesätts. Att föraktet för oliktänkande ökar liksom maktfullkomligheten. Hennes dotter är rädd för att små barn får lära sig att barn har olika värde – betyg från tvåan – att de får lära sig disciplin istället för människokärlek
Å. pratade med lokalvårdaren på jobbet. Lokalvårdaren med den lägsta halvitidslönen (vikariat) och som stämplar halvtid. Hon förlorar nu tusen kronor i månaden har hon räknat ut och oroar sig över hur hon ska ha råd att bli sjuk. Å. och hennes kollega, som båda är ensamstående är förskräckta över de försämringar som sker med den tillfälliga föräldrapenningen. Hundralapparna man förlorar på en karensdag har stor betydelse.
F. är rädd för avgifter för simskola på skol- eller dagistid. Kulturkanon och litteraturkanon. Rädd för ett elitistiskt samhälle, rädd för att de rika ska kunna köpa de tjänster (människor), som de vill ha. Att de fattiga måste avstå att köpa det de vill ha, och att tolkningen blir att de fattiga avstår ex. simskolan för att de inte vill att deras barn ska gå på simskola. F. är orolig för att alliansens diskussion om lika rättigheter mellan kvinnor och män gör att förändringar som syftar till att utjämna maktskillnader mellan könen inte kommer att ske. Hon frågar sig om frihet är samhällets nya motto. Solidaritet – vad är det?
S. är rädd för att fattiga kvinnor ska bli dubbelt bestraffade. Att hennes mamma som är halvtids sjukpensionärska får det värre. Att hon ska drabbas av allt det som S. själv tjänar på. Och att fler med henne kommer att få det sämre och skuldbeläggas ytterligare för att de redan är fattiga, sjuka och arbetslösa. S. är rädd för att allt det där som ska vara samhällets omtanke inte ska räcka till alla. Att de som jobbar där ska gå sönder av all otillräcklighet. Hon är rädd för att samhället liksom inte ska hålla ihop.
Z. är rädd för att arbetsförmedlingen ska tvinga henne att flytta för att få jobb. För att skuldbeläggandet av- och jakten på arbetslösa, sjuka och glorifierandet av företagaren som den finaste, rättrådiga människan kommer att öka. Rädd för att det kommer att byggas fler vägar och mindre äldreboenden Rädd för att kollektivtrafiken kommer att bli sämre, bensinen billigare och att växthuseffekten ökar. Rädd för att kärnkraften byggs ut och aldrig avvecklas. Rädd för att det blir fler privata skolor och mer uppdelning mellan ”dåliga” och ”fina” skolor. Rädd för att skattesänkningarna kommer att leda till mindre pengar till hennes mammas hemtjänst. Rädd för att det kommer bli svårare att göra en klassresa. Rädd för att det blir ett mindre empatiskt samhälle.
Till sist. H: alliansen agerar på ideologi. Konsekvenserna skiter de i för de är så övertygade om att: a) det är på kort sikt, på lång sikt blir det bättre och b) de som drabbas är så få och så svaga att de knappast kan ställa till något stort besvär. De räknar med att den lidande tredjedelen eller femtedelen av befolkningen inte ska få medelklassens stöd, och c) de är beredda att offra några. Det är den naturliga urvalsprincipen, några går åt. Och det är de beredda att blunda för.
Alla är politiska
Det sägs att människor inte är ”politiska”. Jag är av motsatt uppfattning. Min övertygelse är att de flesta människor är politiska. Det är bara det att vi talar om politik på olika sätt, utifrån våra olika förutsättningar. En del talar om politik genom att prata om dokussåpor, andra genom att diskutera föräldrapenningen eller genom att rasa över bilismen. De flesta människor har absolut koll på de politiska besluten som rör deras vardag. T.ex. har min fjortonåriga dotter en åsikt om sin politiska vardag: ”betyg från sexan skulle varit en helt sjuk stressfaktor.”
Jag återgår något omtumlad till ”Politiska ideologier i vår tid”. Läser om konservatismen under stycket ”grundvärderingar”.
”För den konservative blir historien ett slags filter som sorterar bort det oanvändbara. Kvar blir det värdefulla, det som bestått provet under lång tid. Det förkroppsligar ”generationernas samlade visdom”, sade den konservative lärofadern Edmund Burke. /…/. Russel Kirk i USA är ett eko av Burke när han framhåller ”traditionen, fördomen, sedvanan” som bättre vägvisare än böcker och filosofi.”
Raderna får mig att tänka på de utsatta människor jag mött under mina som socialarbetare. Alla ”oanvändbara” människor. Som belastat samhället, under kort eller längre tid under sina liv. Jag tänker på kvinnor som fått sina liv förstörda pga. våld och förföljelse. Nä, de skulle nog ”bestått provet under lång tid”, blivit kvar som det ”värdefulla”.
Ja, det finns en ideologi bakom varje politisk stavelse. En människosyn. Och det verkar vara lika svårt att skaka av sig en historisk konservativ människosyn som en historisk kommunistisk. Sorry Fredrik, folk litar inte riktigt på nya moderaterna och allinsen. Det vore därför intressant att höra er prata, ur hjärtat liksom, om de som har det sämst i samhället. ”Om dom som inte har” alltså.