Tågsagan – nu som tåghorrorstory – Arbetet 22 november
1681
post-template-default,single,single-post,postid-1681,single-format-standard,bridge-core-3.1.5,qode-page-transition-enabled,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-28.7,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-7.5,vc_responsive
 

Tågsagan – nu som tåghorrorstory – Arbetet 22 november

Tågsagan – nu som tåghorrorstory – Arbetet 22 november

Under tjugo år har jag rest med SJ, SJ, gamle vän. Kors och tvärs, hit och dit. Jag har läst rallarhistoria och försvarar SJ när väder och vind trakasserar. Inte ens när teve zoomar in gammelmormor som stampar på iskall perrong låter jag mig kuvas. SJ är bra. Och jag framhåller gärna: De allra flesta gånger jag reser med tåg är jag framme i tid till föredraget.

Men nu är tålamodet snart slut. Och ironiskt nog tar det inte slut när jag står i pyjamas ensam på perrongen en arla morgon, och har klivit på fel tåg och är tvungen byta, och det bara finns biljettautomater att fråga om råd. Det tar inte slut när isen på rälsen gör att jag missar föreläsningen på Göteborgs universitet. Tålamodet krossades inte ens i somras, då jag tillsammans med familjen och hundratals andra tillbringade en hel natt på centralen i Stockholm när ledningen föll och orsakade kaos, och den enda information SJ-kunderna fick var via elektroniska tavlan, där preltiden för vår avgång Sthlm-Umeå/Luleå sköts fram varje halvtimme.

Under en hel natts väntan: Noll ser­vice. Toalettbesöken kostade tio kronor styck. Inget vatten. Mobiler laddade ur. Rundade bänkar, omöjliga att ligga på och försenad semester. Jag gav inte ens upp häromdagen, när godståget spårade ur och tågen sniglade igen, och jag fick springa från taxin direkt in på konferensen. Som sagt, jag är trogen SJ-vän, och imponerad av rallarnas historia: Hårt riskfyllt arbete, svåra arbetsförhållanden. För hand byggdes 17 000 kilometer räls.

Det är på pågatåget mellan Ystad och Lunnarp jag lackar ur. Och då har SJ inte ett dyft med pågatågen att göra. Ty pågatågen drivs av Arriva, som även är ansvarigt för servicen ombord. Huvudman är Skånetrafiken. Den tjugo minuter långa resan blir kraftigt försenad. Mannen bredvid mig förklarar problemet:

”Här nere har vi en huvudman för tåget, en för signalsystemet, en för spåret, en för tågpersonalen, en för städningen och en för bommarna.”

Han fortsätter:

”Det är inte alltid bomansvarig svarar när man ringer, eller spåransvarig. Folk har ju kontorstider. Det händer att konduktören går ut och grejar med signalsystem och bommar. Det är olagligt, och farligt.”

SJ:s historia går via spårvagnar dragna av hästar, ånglok, diesellok och senare elektrifiering. Spårvidderna är en historia för sig. Och vad göra, när EU fattar beslut om avreglering, euro­peisk standard, gränsöverskridande snabbare trafik och standardisering för att sänka kostnader?

EU:s ljuva tågdrömmar verkar dock inte ha nått Skåne. Här tar det ungefär lika lång tid nu som när jag var barn att åka mellan Ystad och Malmö. Detta trots Arriva och stentuffa killnamn på tågen som Piraten, Röde Orm, Kullamannen och Kal P Dal.

Och det är här skon klämmer.

Tågsagan är värd en helt annan berättelse än tåghorror-storyn: Inget funkar. Numera verkar folk hata SJ, allt från det förnedrande systemet med olika biljettpriser för samma ressträcka, till bristande service och ständiga förseningar. Och den stackars tågpersonalen, som inte bara ska hålla ihop sönderfallande tåg, fixa dörrar som inte stängs, kranar som läcker, samla ihop sopor och tala som vore de flygvärdinnor och vi semesterresenärer på ett plan på väg till Thailand.

SJ, SJ gamle vän.

För helvete, kom igen

Susanna Alakoski